Det är väl känt sedan många år att de som har det tuffast på arbetsmarknaden är utrikes födda kvinnor, i synnerhet gäller det inskrivna i etableringsprogrammet för nyanlända där individerna är inskrivna de första två åren. Även om vi studerar Arbetsförmedlingens generella uppdrag och granskar olika arbetsmarknadspolitiska insatser kan vi se kraftfulla skillnader både mellan inrikes och utrikes födda men också mellan utrikes födda män respektive kvinnor. Arbetsförmedlingens subventionerade anställningar eller lönebidrag går huvudsakligen till utrikesfödda män. Det är endast insatsen Extratjänst där vi ser att de utrikes födda kvinnorna utgör en majoritet, en förklaring är att insatsen riktas endast till offentliga arbetsgivare inom vård och omsorg, men de övriga programmen är mycket mer omfattande med fler deltagare.
En annan tung insats som Arbetsförmedlingen erbjuder är arbetsmarknadsutbildningar. Här framkommer tydligt de oerhörda skillnaderna i deltagande mellan män och kvinnor och i synnerhet hur pass liten andel utrikes födda kvinnor som är inskrivna, år 2020 12 procent, en blygsam uppgång från tidigare år. Detta ska jämföras med utrikes födda män där andelen legat strax under 50 procent.
Just denna fråga lyfte jag redan i riksdagsfråga till dåvarande arbetsmarknadsministern 2015 där vi påpekade att utrikes födda kvinnor riskerar ett dubbelt utanförskap där de inte får samma stöd eller har samma tillgång till olika typer av arbetsmarknadspolitiska insatser. Regeringen och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark kan därmed varken skylla på pandemin eller att regeringen inte känt till detta. Tyvärr konstaterar jag igen, sex år senare att utvecklingen är densamma. Arbetsförmedlingen uppnår inte jämställdhetsmålen och för innevarande år finns heller inga jämställdhetsmål uppsatta i verksamhetsplanen utifrån insatserna extratjänster, introduktionsjobb eller nystartsjobb.
Det är särskilt allvarligt att Arbetsförmedlingens upphandling och avtal fortsatt har ett starkare fokus på mansdominerande yrken vilket försvårar deras möjlighet att anvisa och erbjuda utbildningar eller insatser som kan underlätta kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Samma mönster och problem återkommer i etableringsprogrammet, statens främsta integrationspolitiska verktyg inom Arbetsförmedlingen. Även här erbjuds utrikes födda män fler arbetsnära program som underlättar övergång till arbete medan kvinnor i första hand hänvisas till utbildning och orienteringskurser. Jag delar myndighetens analys och bedömning att utvecklingen snarare visar att ojämställdheten riskerar att öka.
Liberalerna kräver att regeringen tar ett större ansvar och går igenom sitt uppdrag till och styrningen av Arbetsförmedlingen för att säkerställa att alla inskrivna, oavsett kön, och i synnerhet hur utrikes födda kvinnor ska få ett bättre och individuellt anpassat stöd för att öka deras etablering på arbetsmarknaden.
Vi menar också att det är tydligt vilka insatser som har god effekt och som faktiskt leder till att individerna går vidare till arbete eller studier med eller utan stöd. Det är därför anmärkningsvärt att S-regeringen i sitt budgetförslag för 2022 återkommer med samma åtgärder som inte visat sig bidra till att fler kommer i arbete. Vi menar också att kommunerna har en central roll, men här är vi inte tillfredsställda med relationen mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen, det är under all kritik att en så väsentlig del i samhället inte fungerar bättre.
Liberalerna menar också att skola och utbildning är de främsta verktygen för att på kort och lång sikt klara integrations-och arbetsmarknadspolitiken. Vi menar att resurser måste styras till de insatser som faktiskt underlättar för de som står absolut längst ifrån arbetsmarknaden att öka sina chanser att få ett arbete och därmed en egen försörjning. Misslyckas vi med detta så kommer integrationen att försvåras med risk för ännu fler som hamnar i statistiken för långtidsarbetslösa, en nivå som redan nu slagit rekord.