Alliansregeringen tillsatte 2013 en utredning för att göra en översyn av Sveriges försvarspolitiska samarbeten, rörande exempelvis EU och NATO. Utredaren, Tomas Bertelman, som nu presenterat sina slutsatser, har kommit fram till att Sverige grundligt borde utreda vad ett NATO-medlemskap skulle innebära i praktiken, såväl praktiskt som politiskt. En kartläggning av för- och nackdelar. Det här är precis den slutsatsen som Kristdemokraterna kommit fram till, förankrat genom kongressbeslut, och uttryckt genom en avvikande mening i försvarsberedningens rapport.
Bertelman har en viktig poäng när han säger att ”I dag är finns det inget land som ser någon trovärdighet i den svenska solidaritetsförklaring, där vi säger att vi både ska kunna ge och ta emot militär hjälp. Ett medlemskap i NATO skulle ändra på det och Sverige skulle otvivelaktigt bli en tyngre och mer inflytelserik säkerhetspolitisk aktör”.
Tyvärr är regeringspartierna så pass låsta i Natofrågan att de vägrar att ens överväga en sådan utredning. Försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar idén med att Socialdemokraterna ”tydligt markerat att det inte är aktuellt” med en Natoutredning. När man svarar på det sättet, utan att anföra sakliga argument, så vaktar man bara gamla positioner. Det känns minst av allt ansvarsfullt mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget.
Vi måste börja hantera Natofrågan efter den situation vi faktiskt befinner oss i. Den beslutade försvarsorganisationen, även med de förstärkningar som det nu råder blocköverskridande enighet kring, är alltjämt av sådan karaktär att Sverige inte ensamt kan stå emot ett fientligt anfall mer än vad som i sammanhanget får betraktas som en marginell omfattning. Detta i sig borde föranleda att frågan om en eventuell Natoanslutning kommer upp på agendan. När vi därutöver också ser den förändrade balansen i militär kapacitet som skett i vårt närområde de senaste åren, gör det frågan ännu mer angelägen. Västeuropa har under det senaste decenniet i många avseenden försämrat sin militära kapacitet.
Bara de senaste fem åren har de tre stora militära nationerna i Europa skalat ner sina försvarsorganisationer. Både Tyskland, Frankrike och Storbritannien har sedan 2009 gjort omfattande försvarsbesparingar som också syns när man studerar faktiskt kapacitet. Frankrike har exempelvis minskat antalet aktiva stridsflygplan med mer än trettio procent de gångna fem åren. Tyskland har under samma period minskat sin arméorganisation från motsvarande 17 brigader till 12. Den amerikanska militära närvaron i Europa har minskat över tid, även om vi sett en blygsam förstärkning i Ukraina-krisens efterdyningar. Allt detta samtidigt som Ryssland expanderar sin militära förmåga på ett närmast explosionsartat sätt. Vid en eventuell säkerhetspolitisk kris i vårt närområde är samtliga Natoländer utomordentligt tydliga med att deras kapacitet i första hand kommer att gå till att försvara sig själva och andra Natoländer. När vi nu ser att det dessutom är en kapacitet som minskat, har Sverige ej längre råd att hålla Natodörren stängd och låst.
Vi ser också hur denna utveckling har påverkat den svenska opinionen. I en färsk mätning från Novus är andelen svenskar som vill gå med i Nato för första gången fler än de som tycker motsatsen. Den förändrade opinionen, det förändrade säkerhetspolitiska läget och Natos avgörande betydelse för säkerheten i vårt närområde gör sammanlagt att man helt enkelt inte kan ignorera frågan som regeringen nu gör. Kristdemokraternas förslag, som nu utredaren Tomas Bertelman anslutit sig till, om en bred och förutsättningslös parlamentarisk utredning borde kunna accepteras även av Natomotståndarna.
Det är dags att statsminister Löfven och han regering släpper sin beröringsskräck för en Natoutredning.