Fredagen den 25 augusti 2017 fördes fem papperslösa barnfamiljer bort av ett trettiotal poliser under ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö. Kyrkliga företrädare reagerade starkt på tillslaget och menade att det utgjorde ett brott mot en djupt rotad förståelse av, och praxis i relation till, kyrkan som ett fredat rum.
Polisens presstalesman försvarade tillslaget med att det enligt svensk lag inte finns några fredade zoner.
Kyrkofriden som instiftades av Birger Jarl avskaffades i juridisk bemärkelse för 500 år sedan. Andra tillskyndare av polisens tillslag pekar dessutom på det faktum att det faktiskt inte ägde rum i ett kyrkorum utan på en lägergård.
Polisens agerande försvaras också av Rolf Nygren, teolog och professor emeritus i rättshistoria i Lund, som i Kyrkans Tidning (2017-08-31) säger att ”Lag ska tillämpas rättvist och konsekvent. Därför är det omöjligt att säga att de som vistas i ett kyrkligt sammanhang [har] rättigheter och privilegier som andra inte har.”
Juridiskt är det kanske inte mycket att säga om saken.
Men det finns aspekter av denna fråga som inte låter sig uttryckas med ett rent legalistiskt språk.
Ärkebiskop Antje Jackelén skriver på Svenska kyrkans hemsida att ”Rent principiellt är det […] ett omistligt uttryck för civilisation att det finns fredade rum.” Men vari består denna omistlighet? Och mot vad är det vi behöver freda oss?
Ett av sekulariseringens kännetecken är att en specifik förståelse av världen tillskansar sig ett tolkningsprivilegium och tränger undan alla alternativ. Den vetenskapliga rationaliteten, materialiserad i teknologin och ekonomin, diskvalificerar andra sätt att förstå och gestalta världen. Marknadens logik expanderar långt utanför en sfär av produktion, distribution och konsumtion av varor och tjänster: den dikterar i allt högre grad hur vi tänker – om oss själva, våra sociala relationer och världen som helhet.
Därför odlar vi våra individuella ”varumärken”, därför är skolelever ”kunder”, naturen en ”resurs”, tid en ”bristvara”, kroppen ett ”kapital”, relationer ”investeringar” och kunskap en ”konkurrensfördel”.
Inglasade gallerior som expanderar på de öppna gatornas bekostnad vittnar om hur marknaden koreograferar våra rörelser och ger oss tillträde till det offentliga rummet på villkor som den själv dikterat. På en gata kan man vara flanör, trubadur eller luffare. Men i en galleria är man en kund. Annars har man inget där att göra.
På motsvarande sätt tilldelas vi olika rättigheter beroende på den plats vi upptar i ett nationellt och etniskt klassifikationsschema. I skrivande stund hotas 800 000 amerikaner att förvisas ur sitt eget land för att de har haft oturen att som barn komma dit ”illegalt”. Och detta är allt man behöver veta om dem.
Allt det där andra – deras livshistorier, känslor och relationer– är ovidkommande. Detta är realpolitik. ”Lag ska tillämpas rättvist och konsekvent.”
Naturligtvis kan inte flykting- och migrationspolitiken styras av godtycke och känslor. Naturligtvis kan inte ”alla” stanna. Svåra beslut måste fattas och verkställas. Lagen måste följas eller revideras i enlighet med det demokratiska samhällets bärande principer.
Men det kategoriska avvisandet av frizoner och fredade platser är ett uttryck för något annat än en uppfattning om allas likhet inför lagen. Det är ett uttryck för det aktiva förnekandet av andra identiteter än dem som det sekulära sociala klassifikationssystemet tillskriver oss: som kunder, som säljare, som juridiska personer.
Och det är just dessa alternativa identiteter som vi människor genom historien kunnat gestalta och odla i de rumsliga och temporala frizoner som heliga platser och riter erbjudit oss.
Här har särskiljandets och den sociala hierarkins logik tillfälligt kunnat sättas ur spel och tillåtit oss att se oss själva och varandra i ett nytt ljus och genom andra ögon. Med Galaterbrevets välkända formulering: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Nej, säger vi nu. Det enda som förenar oss är marknaden och staten ”genom vilka”, för att travestera Bibelorden, ”allt är till och genom vilka vi är till. Och allting hålls samman i dem.”
Detta är sekulariseringens kanske djupaste innebörd: Inte att vi slutar att tro på Gud utan att vi slutar att tro på människan som ett mångbottnat mysterium vars identitet och värde varken kan definieras av lagtexter, konventioner eller statsgränser.
Och genom att rasera också de tillfälliga frizonernas gränser förvägras vi möjligheten att möta och se varandra som dem vi enligt den kristna traditionen är: bröder och systrar och Guds avbilder som var och en, för att tala med Tomas Tranströmer, inom oss bär ”valv bakom valv oändligt”.
Någonstans måste den berättelsen om människan envist och trotsigt fortsätta att traderas.
Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi och forskare vid analysenheten vid Kyrkokansliet i Uppsala