Ett stort antal företag ser idag sin efterfrågan rasa med 50, 70 eller 100 procent. Det kan handla om restauranger, teatrar, reseföretag eller underleverantörer till fordonsindustrin. Dessa företag befinner sig i många olika sektorer så sektor-specifika åtgärder är knappast lösningen. Vi kan inte heller upprätta ett administrativt system för att identifiera de drabbade företagen. 

Bank-krediter behövs men krediter hjälper inte företag som är konkursmässiga. Om intäkterna sjunker till noll samtidigt som stora kostnader kvarstår så kommer det egna kapitalet (tillgångar minus skulder) att snabbt sjunka till noll och då får företaget inställa betalningarna. Räntesänkningar och obligationsköp hjälper knappast ett sådant företag.

Vad som krävs är generella och administrativt enkla åtgärder som kan hjälpa små och stora företag att överleva och mildra chocken för enskilda anställda – även de som har osäkra anställningar och inte är med i a-kassan. Risken är annars stor att massor av företag går i konkurs och att ett mycket stort antal individer drabbas hårt och blir varaktigt arbetslösa. 

Åtgärderna måste vara generella och gå vid sidan om de vanliga systemen. Detta är acceptabelt eftersom detta är en unik och tidsbegränsad chock där staten bör ta ett unikt ansvar. Samtidigt måste åtgärderna riktas specifikt till de företag som har problem. Generella ”stimulansåtgärder” är tämligen meningslösa i detta läge. Pengarna behövs till riktade åtgärder!

Regeringen inför nu ett system för korttidspermittering som innebär att staten betalar en stor del av kostnaden när anställda stannar hemma till 20, 40 eller 60 procent. I det senare fallet halveras företagets lönekostnad. Staten går in och betalar sjuklön under april och maj och man ger också företagen möjlighet att skjuta fram skatteinbetalningarna, vilket innebär en form av kredit från staten. 

Detta är kraftfulla och bra åtgärder men de hjälper knappast de företag som sett sin efterfrågan försvinna helt. Dessa klarar inte att betala ens hälften av de anställdas löner. En generell lösning behövs även för dessa företag.

Problemet här är att utforma systemet så att det utnyttjas av företag som sett sin efterfrågan rasa men inte missbrukas av andra företag i alltför stor utsträckning. Vi vill inte att företag som producerar väsentliga och hett efterfrågade varor och tjänster stänger ner och låter staten betala de anställda bara för att det känns lite obehagligt att gå till jobbet i dessa tider. Stödet får därför inte vara alltför generöst och attraktivt för företag och anställda. Samtidigt kan man inte lägga alltför stor kostnad på företagen om man vill ha dem kvar. 

Slutsatsen verkar vara att korttidspermittering på 100 procent bör tillåtas men att den anställde i detta fall måste ta en stor del av smällen. Man kan tänka sig att den anställde får exempelvis 70 procent av lönen, varav 60 procent betalas av staten. Naturligtvis måste detta stöd tidsbegränsas men tidsgränsen kan anpassas efter hand beroende på utvecklingen av smittan och hur systemet utnyttjas. 

Det blir naturligtvis väldigt dyrt men det blir mindre dyrt än massor av konkurser. 

Om det är juridiskt möjligt så borde man tillfälligt lätta på konkurslagstiftningen så att företag kan drivas vidare även om skuldsättningen stiger. När situationen lugnat ner sig kan man förhoppningsvis tillföra nytt kapital eller komma överens med långivare om nedskrivning av skulder.

Det är mycket svårt att se någon poäng i att stänga alla gränser. Vi bör undvika onödiga resor och vi bör stänga gränser eller flygförbindelser till länder där smittan är speciellt stor men vad är poängen om det finns lika mycket smitta på båda sidor om gränsen? Sprider jag mer smitta om jag reser Uppsala till Oslo jämfört med om jag åker från Uppsala till Malmö?

De ekonomiska kostnaderna av stängda gränser kommer att bli mycket kännbara över tiden. Produktionskedjorna är idag globala, komplicerade och väldigt känsliga för störningar. Det är inte bara varor som måste passera gränserna för att produktionen skall fungera utan också människor. Vi behöver experter och konsulter som kan serva maskiner och utföra andra nödvändiga tjänster. Allt kan inte göras via nätet.

Smittspridningen har lett till problem att genomföra löneförhandlingarna och fackets förhandlingsposition har försämrats radikalt eftersom man knappast kan ta till strejk under en pågående pandemi.

Ett förslag är att helt enkelt förlänga gällande avtal. Men ett lönestopp är ingen bra lösning i det här läget. En oförändrad eller lägre lön i ett enskilt företag har naturligtvis positiv effekt på det företagets finanser, men när vi analyserar löneavtal för större delen av arbetsmarknaden så måste vi lyfta blicken till makronivå. 

Prisernas utveckling bestäms i allt väsentligt av löneökningstakten och produktivitets-utvecklingen. Med lägre löneökningstakt så kommer inflationen att hamna långt under Riksbankens inflationsmål. Riksbankens möjligheter att hålla uppe inflationen genom räntesänkningar är i stort sett uttömda eftersom räntan inte kan sänkas mer än marginellt. Med en lägre inflationstakt och i stort sett oförändrad ränta så ökar den reala räntan (räntan minus inflationen) och därmed företagens reala finansieringskostnader. 

Så slutsatsen är att näringslivet skjuter sig själva i foten om de genomdriver ett lönestopp eller ett avtal med mycket låga löneökningar. En nedväxling av löne- och prisökningstakten hjälper inte företagens lönsamhet. Tvärtom blir det tuffare att betala tillbaka utestående lån när priserna inte stiger.

Om man nu inte kan genomföra löneförhandlingarna verkar det rimligt att förlänga nuvarande avtal ett år men räkna upp alla löner med exempelvis 2,5 procent. När pandemin klingat av kan man sedan damma av konfliktvapnen och ta nya diskussioner om lönenormer och lönerelationer mellan olika grupper.