Under hösten och vintern har psykiatrins organisation debatterats i Uppsala. Bakgrunden är Akademiska sjukhusets besparingar med förslag om färre platser för sluten psykiatrisk vård. Efter protester från sjukvårdspersonal och genomförd riskbedömning vände politikerna och meddelade att stängningen av vårdplatser inte skulle genomföras. Inte just nu i alla fall.
I stället är förhoppningen att en utökning av öppenvård och vård i hemmet på lite sikt ska möjliggöra att vårdplatser stängs.
Intresseföreningen för schizofreni och andra psykoser (IFS) som representerar både patienter, brukare och deras anhöriga, välkomnar en utökad satsning på öppenvården. Dessa svaga patientgrupper behöver allt det stöd de kan få för att kunna leva ett drägligt liv. Inte minst behöver den öppna vården i psykiatrins regi samordnas med kommunernas stödjande insatser.
Dessutom behöver samverkan mellan den psykiatriska öppenvården och den övriga primärvården förstärkas. Personer med schizofreni lever i genomsnitt 15–20 år kortare än andra, inte sällan på grund av att deras kroppsliga sjukdomar (till exempel diabetes, hjärt-kärlsjukdomar eller cancer) inte diagnosticeras eller behandlas i tid.
Ytterligare en kvalitetsförbättring vore att införa så kallade peer supporters. Det är kamratstödjare som återhämtat sig från sjukdom och som kan hjälpa patienten i vardagen. Detta ger ökad trygghet och kan inge ett hopp om att återhämtning från psykos faktiskt är möjlig. Peer supporters finns i flera andra regioner, men tyvärr ännu inte i Region Uppsala.
IFS vill däremot varna regionens politiker för en övertro på att en satsning på öppenvården per automatik skulle leda till ett mindre behov av platser i den slutna vården.
Detta rör sig, som bekant, om sjukdomar som går i vågor. Lugna perioder där individen klarar sin vardag och sitt arbete bryts av med perioder med ett dåligt mående och till och med psykotiska tillstånd. Det är just oförmågan att klara sitt dagliga liv som kännetecknar det försämrade tillståndet och en person i akut psykos bör inte vårdas i hemmet.
De akuta sjukdomssymptomen kan komplicera tillvaron så att man förlorar sin bostad eller sitt arbete. Relationerna till medmänniskor kan bli skadade och man kan vara en fara för sig själv eller för andra. Suicidrisken är hög.
I stället för att avveckla slutenvården så bör den utvecklas. Psykospatienter söker inte akut i onödan utan patienten mår ofta rejält dåligt innan han eller hon söker vård självmant. Rädslan för tvångsvård gör situationen ännu värre.
Det ska inte behöva gå så långt att det måste handla om tvångsvård för att man ska kunna få vård och behandling på sjukhus. I dag är hela 80–90 procent av dem som är inlagda för psykos tvångsvårdade, vilket måste anses vara ett misslyckande.
IFS förespråkar därför så kallad patient- eller brukarstyrd inläggning, vilket anses kunna minska vårdtiden och avvärja tvångsvård. Forskningen visar att detta påverkar hela vårdsystemet i positiv riktning. Att veta att man kan styra sin vård själv skapar trygghet hos patienten och minskar, paradoxalt nog, vårdbehovet.
IFS anser också att så kallad mellanvård bör återinföras så att inte utskrivningen från heldygnsvård blir för abrupt. Mellanvården kan också ta emot patienter i ett tidigare skede i under ett psykotiskt skov och på detta sätt avlasta den psykiatriska slutenvården.
All erfarenhet säger alltså att vi behöver både en förbättrad öppenvård och en bibehållen (om inte utökad) slutenvård. De ofta snabba utskrivningarna från slutenvården, oftast till följd av platsbrist, innebär att människor i akut psykos hamnar i svåra situationer ute i samhället.
Tragiska händelser inträffar på grund av brister i vårdsystemet och polisens resurser ansträngs i onödan. Idag är situationen sådan att många som söker akut vård avvisas och polisen får lägga stora resurser på ingripanden som rör människor med psykisk ohälsa.