AI är ingen mirakel-uppfinning, men det kan hjälpa till i arbetslivet, menar artikelförfattaren.
Eftersom ”det brådskar att få viktiga politiska beslut på plats”. Kommissionen säger att Sverige halkar efter i AI-utvecklingen, att ”vi står inför ett vägskäl där vårt framtida välstånd i hög grad kommer att avgöras av hur väl vi lyckas dra nytta av AI:s möjligheter och hantera dess problem”. Rapporten beskriver AI-Sveriges position i en internationell jämförelse och presenterar 75 förslag om vad som bör göras för att utnyttja AI:s möjligheter och stärka landets konkurrenskraft. Ett genomgående tema är att allt är extremt bråttom, ”vi måste bli bättre på att utnyttja AI för att adressera våra samhällsutmaningar, och det måste gå fort”. Det finns anledning att ifrågasätta denna brådska.
AI är inget magiskt, och inte något intelligent, trots dess benämning. Det är kraftfulla datorer som med hjälp av avancerade lärande algoritmer och användningen av stora datamängder kan ge svar på en viss fråga. Det finns inga AI-system med intelligens i verklig mening. Inga system som kan tänka, fantisera, uppvisa empati eller sunt förnuft. Sådant kommer att vara förbehållet människan under lång tid framöver. Detta står dock inte i motsats till att AI-system kan ha väldigt avancerade funktioner. Möjligheterna att bygga system som bidrar till effektivitet, nytta och säkerhet är stora. Men det är inte enkelt och det finns många fallgropar.
AI-kommissionen betonar att den politiska styrningen av AI måste stärkas. Detta genom att regeringen går upp i ”stabsläge” och inrättar en särskild ”task force”. I den internationella AI-ranking som man använder är Saudiarabien nummer ett inom politisk styrning. Det är svårt att se det ojämlika och diktatoriska Saudiarabien som en förebild. Inom det svenska arbetslivet har vi en helt annan modell för styrning.
Mindre än 30 % av alla projekt lyckas medan de flesta andra havererar fullständigt eller levererar fragment av det utlovade med stora förseningar och budgetöverskridanden. Riktigt stora digitaliseringsprojekt lyckas aldrig. Ett exempel är det nya patientjournalsystemet Millennium i några regioner. Inget tyder på att det kommer att bli enklare med AI. Systemen kommer att bli komplexare och det blir svårt att skapa nytta och säkerhet. Det är bäst att ta det lugnt och införa ny teknik stegvis och då det fungerar. AI-kommissionens brådska oroar.
EU:s nya AI-förordning säger att all AI ska inordnas i fyra riskgrupper. De med oacceptabel risk ska förbjudas. De med hög risk, och dit hör allt som påverkar människor eller ekonomi, ska lyda under strikta regler. Även de med låg risk kan potentiellt vara farliga om de bygger på felaktiga data. Generativa system som bygger på falsk information, dolda fördomar eller som påverkar våra värderingar skapar nya risker. Här går det inte att hasta fram och tillåta ”innovativa experiment”.
Dålig kvalitet i bakomliggande datamängder ger falska resultat. Skräp in – skräp ut. En AI-modell är alltid en ”black-box” och det är i princip omöjligt att förstå varför den levererar det den gör. Hur ska man känna tillit till det man inte begriper? Nästan all
automation fordrar att människan finns med och bedömer, beslutar eller tar över när automatiken inte hanterar allt som inträffar. Vill vi att människor eller maskiner beslutar i för oss viktiga frågor? Hur är det med etiken? Rusar vi bara åstad eller har vi tid för eftertanke? Här behövs kunskap snarare än brådska.
Samtidigt finns en stor potential att skapa nytta med AI. Bättre sjukvård, nya behandlingsformer, förståelse för komplexa förlopp, metoder att nå klimatmålen, bekämpande av kriminalitet eller smartare kommunikationer. Den stora nyttan vill vi ha. Men då måste allt stå på en stabil kunskapsgrund. Troligen stärks landets konkurrenskraft mer av att göra rätt och bra än att hasta fram något dåligt. Att ha bråttom utan nödvändiga kunskaper kan aldrig vara bra.