Regeringar av olika kulörer slår på stora trumman vad gäller akademisk frihet, men vid närmare granskning visar det sig att skyddsräckena för denna frihet i Sverige är mycket svaga. Detta illustreras dessvärre av ett häpnadsväckande beslut som fattades vid det senaste regeringssammanträdet.
På Utbildningsdepartementets ärendelista låg förordnande av externa styrelseledamöter och ordförande för hela 30 statliga universitet och högskolor. Mandatperioden börjar den 1 maj i år, och regeringsbeslutet kommer alltså endast fyra dagar innan dess början. Vad var det som gjorde att beredningen på departementet tog sådan tid? Det kan vi inte veta, men vi vet nu vad som kom ut av denna utdragna beredning.
Innan jag går in på sakinnehållet i beslutet ska det understrykas att styrelserna för de statliga universiteten och högskolorna utses på annat sätt än för vanliga förvaltningsmyndigheter. För de senare utser regeringen hela styrelsen, men när det gäller lärosätena är det viktigt med en rågång mellan politiken och den självständighetskrävande akademiska verksamheten. Forskningen och den högre utbildningen måste stå fri från otillbörlig styrning av politiken, marknaden och andra ideologiska organisationer. Det är en viktig funktion i ett demokratiskt styrelseskick att vi vid universitet och högskolor, utan oro för eventuella konsekvenser, fritt ska kunna forska och undervisa om saker som för utomstående kan uppfattas vara oviktiga eller rent av kontroversiella. Därför har styrelserna en annan sammansättning än vanliga myndigheter och även nomineringsprocessen ser annorlunda ut.
Enligt högskolelagen har lärare och studenter vid högskolan rätt att utse ledamöter i styrelsen. Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter i styrelsen vilka sammantaget utgör en majoritet. Det som var föremål för regeringens beslut rör alltså de senare, ordförande och övriga ledamöter.
För varje lärosäte tillsätts en nomineringsgrupp för att ta fram kandidater till dessa externa styrelseposter. Nomineringsgruppen består av två nomineringspersoner, en som väljs av regeringen och en som väljs av lärosätet, och de ska gemensamt föreslå en person per styrelsepost. Den grundläggande tanken är att de två nomineringspersonerna ska väga samman statens respektive lärosätets synpunkter. Det som nu har hänt är att regeringen visserligen tillstyrker nomineringsgruppernas förslag, men bara för en halv mandatperiod. Ja, inte ens det, förordnandet gäller i 17 månader mot normala 3 år.
Den officiella förklaringen är att man måste ha in mer ”säkerhetspolitisk förståelse” i styrelserna (se SvD 16/4). Jag har några omedelbara invändningar mot denna förklaring. Vad är det för personer man menar ska ingå i våra universitets- och högskolestyrelser som har rätt säkerhetspolitisk förståelse? SÄPO? Försvaret? Det kan förvisso finnas skäl att få universitets- och högskoleledningar mer alerta vad gäller hot från exempelvis Kina och Ryssland, men att tro att det är genom högskolestyrelsers sammansättning som man kommer åt det vittnar om obegripligt dålig kunskap hos Utbildningsdepartementet om vad styrelserna ägnar sig åt.
Regeringen och dess kansli har många andra möjligheter att driva på i denna fråga, till exempel genom att upprätta en ordentlig dialog om dessa frågor mellan departement och lärosätena. Förfarandet väcker dessvärre misstanken att den ”säkerhetspolitiska förståelsen” är ett svepskäl och att det egentligen handlar om en strid om vilka som ska sitta i dessa styrelser. Om detta vet vi inte, men det är oskickligt och politiskt klåfingrigt att låta en så självständighetskrävande verksamhet som den akademiska ens bli föremål för en sådan misstanke.
Är jag förvånad över denna politiska styrning? Dessvärre inte. Sverige presterar nämligen dåligt i internationella jämförande studier vad gäller de statliga lärosätenas autonomi. Den institutionella autonomin avser lärosätenas möjligheter till självstyre och ses som en förutsättning för den individuella akademiska friheten, det vill säga det självbestämmande som tilldelas den enskilda läraren och forskaren i undervisningen och forskningen. Stödet för lärosätenas institutionella autonomi är alltså mycket svagt i svensk lagstiftning.
Detta uppmärksammas i en internationell studie där bland annat den rättsliga regleringen av lärosätenas institutionella autonomi jämfördes mellan samtliga EU-länder inklusive Storbritannien i vilken Sverige hamnade på 26:e plats av 28 (Karran m.fl. 2017). Sverige kommer även dåligt ut i den jämförande studien vad gäller den rättsliga regleringen av andra dimensioner av den akademiska friheten. Det var bara på ett område som Sverige kommer hyfsat väl ut: Benägenheten att signera internationella rättsakter och överenskommelser om att skydda den akademiska friheten. I övrigt blir det alltså underkänt.
Regeringens tilltag att korta förordnandetiden för de externa styrelseledamöterna är en tydlig illustration av denna institutionella sårbarhet.