Kollektivtrafik och cykel behöver bli det naturliga valet för de flesta som färdas inom kommunens tätorter. Dit når vi när det är lätt och tryggt att cykla, billigt och enkelt att ta bussen. Men det kräver att bilarna makar på sig. Det kräver också att vi medborgare inser vårt ansvar och gör hållbara val. Vi behöver tillsammans anstränga oss för att få ner utsläppen i tillräckligt tempo.
Politiska beslut behövs för att ändra på vad som tillåts ta mest plats i staden. Politiskt mod krävs av våra förtroendevalda. De måste visa ledarskap för vårt gemensamma ansvar för människans framtida existens.
Privatbilismen står för en stor del av utsläppen i kommunen och hälften av bilresor i tätort är kortare än fem kilometer. Denna onödiga belastning på vår natur behöver politiker och vi uppsalabor snarast göra något åt.
Men är det verkligen vi lokalt som måste gå före? Det finns ju internationella klimatavtal, utsläppshandel, koldioxidskatter och lovande innovationer, ska inte det räcka? Ja, allt detta är viktigt, men inte nog om vi ska hejda utsläppen i tillräckligt tempo för att undvika en omfattande upphettningen av jordens yta.
Det första internationella avtalet om att begränsa utsläppen, Kyotoprotokollet, undertecknades 1992. Därefter har vi under 30 år haft 26 förhandlingsrundor om minskade utsläpp, men samtidigt fördubblat utsläppen i atmosfären.
Utsläppsrätter och koldioxidskatter är smarta verktyg för att driva på omställning men avgiftsnivåerna är för låga och för få länder tillämpar dem.
Med dagens utsläppsnivå har vi redan inom några år uppnått den totala mängd växthusgaser som vi kan släppa ut i atmosfären utan att skadorna riskerar att bli mycket stora. Vi måste hejda upphettningen innan miljarder människor tvingas fly från sina hemländer. Torka och hetta riskerar att göra jordarna obrukbara. Sydpolens och Grönlands isar börjar redan smälta och om de glider ut i havet leder det till en ohejdbar process som i flera hundra år fortsätter att höja havsnivån.
Dessa framtidsutsikter är närmast ofattbara och svåra att ta till sig. Vi kan nöja oss med att konstatera att vi från och med 2020 måste minska våra utsläpp i den rika världen med i snitt cirka 14 procent per år om vi ska ha en rimlig chans att slippa alltför hemska följder. Vi behöver så snabbt som möjligt minska våra utsläpp rejält.
Uppsala kommun kan göra stor skillnad om modet och viljan finns hos de folkvalda och om vi väljare stöder och kräver att de handlar snabbt och kraftfullt. Vi uppsalabor behöver stödja de partier som tillsammans visar mod och beslutsamhet.
Genom att lokalt visa att det går att ställa om snabbt kan vi utmana och inspirera andra att göra detsamma och på så sätt bidra till ett ökat tempo i omställningen. Som de flockdjur vi är, fortsätter vi som förut om ”alla andra” gör det. Då behöver de vi valt till våra politiker kliva fram och säga: Nu måste vi hjälpas åt. Samtidigt har var och en ansvar att bidra efter förmåga.
På kort sikt innebär omställning till hållbar utveckling en del försakelser, men de är lättare att bära om man vet att de delas. Vi beundrar ukrainarna för deras mod och försakelser. Vi bör kunna lägga om vår livsstil så att jorden ska kunna förbli beboelig även om tvåhundra år, en betydligt mindre uppoffring, men för en lika viktig sak.
Ska vi lyckas behöver vi dra åt samma håll. I Uppsala har sju miljö- och klimatorganisationer som representerar över 7 600 uppsalabor gått samman för att driva på så att Uppsalas partier skärper sin klimatpolitik. En bra klimatpolitik ska krävas för att vinna uppsalabornas gunst på valdagen den 11 september. Vi hade möten med partiföreträdarna i höstas och nu har de besvarat en omfattande enkät, vars svar finns tillgängliga på nätet. På torsdag blir det en offentlig utfrågning av alla nio partierna. Då är det upp till bevis - om Uppsalas folkvalda är beredda att ta ledarskapet för att minska våra klimatutsläpp tillräckligt snabbt.