Portopriserna hotar strypa svensk litteratur

För de små förlagen som inte har har några specialavtal är de höjda portopriserna en tung börda.

För den vars kostnader till stor del utgörs av att skicka produkter blir även små portohöjningar kännbara, skriver Johan Jönsson.

För den vars kostnader till stor del utgörs av att skicka produkter blir även små portohöjningar kännbara, skriver Johan Jönsson.

Foto: Henry Söderlund

Debatt2020-07-26 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sju kronor för ett frimärke blev nio. Nio blev elva. Ett paket på ett kilo 16 kronor dyrare, sedan 32. För några böcker är det mycket pengar. Köparnas vilja att betala ökar inte i samma takt. Någonstans skall kostnaden tas ifrån. Postnord flaggar för att det bara är första steg, att portot inom de närmaste åren kommer att behöva höjas tydligt mer än så.

Portokostnaderna är ett av den lilla förlags- och tidskriftsvärldens största problem. Vi kan slita med små marginaler eller utan. Vissa arbetar gratis. Vi kan fixa billiga lokaler som egentligen inte fungerar särskilt bra men som vi åtminstone har råd med. Men det är svårt att komma undan behovet av att få en bok eller tidskrift från punkt A till punkt B. Det blir svårt att nå sina läsare. Litteraturutgivning utan läsare är lite meningslös.

Mellan 1981 och 2003 fanns ett kulturporto, så att böcker och tidskrifter hade råd att komma fram. Portot när det infördes – det som ansågs så högt att ett kulturporto måste införas – motsvarar i dagens penningvärde något under fem kronor. Fram tills april 2017 fanns ekonomiportot, möjligheten att skicka någonting med B-post. Billigare, långsammare. Det är okej. Vi har inte bråttom. Vi vill bara att paketen skall komma fram och att vi alls skall ha råd att skicka dem. Nu säljs inte längre ekonomibrevfrimärken. Man kan skicka med speciella förfrankerade kuvert som tar upp till två kilo. De kan kosta 59 kronor, eller 105, eller någonstans däremellan, beroende på bokens storlek.

Den smala, vågade utgivningen ligger i stor utsträckningen på de mindre förlagen, De som inte har några specialavtal. Som skickar för små mängder för det. Som aldrig vet om en satsning på en bok eller tidskrift kan bära sig. Vi har en kulturpolitik för att vi tror att vårt språk och vår litteratur behöver vårdas. För att någonting går förlorat annars. Det kan förstås ifrågasättas som koncept, men skall vi nu ändå ha en kulturpolitik vore det inte en dålig insats att se till att kulturen kunde komma fram.