Inför Sverigedemokraternas landsdagar i november föreslår 15 av partiets 26 distriktsordföranden att partiet ska driva frågan att avskaffa public service-avgiften, för att i stället ”förhandlas och finansieras inom ramen för statsbudgeten”. Den som inte analyserar förslaget kan tilltalas av att en avgift avskaffas och att finansieringen fixas inom ramen för statsbudgeten.
Men funderar man över innebörden väcker förslaget förstås fler frågor än det besvarar.
Ska någon annan skatt höjas för att finansiera public service? Om inte: Vilket annat politikområde ska anslagen sänkas till? Eller är det resurserna till public service som i själva verket ska minska?
Det allvarligaste med Sverigedemokraternas förslag är dock inte populismen – utan att det öppnar för statlig styrning av public service. Dagens konstruktion – där en lag fastslår vilken avgift som ska betalas, och där dessa resurser sedan riktas direkt till public service utan att passera statsbudgeten – gör att riksdag och regering inte årligen överprövar verksamheten hos SVT, SR och UR verksamhet.
Om public service istället blir en budgetpost bland andra ligger det i vågskålen att riksdagen också prövar om man får vad man vill ha för de resurser som anslås.
Och blotta rädslan från public service-bolagen att man med olika typer av program skulle stöta sig med en riksdagsmajoritet, med budgetinskränkningar som resultat, riskerar att bli en indirekt styrning, även om ingen faktisk politisk styrning kommit till uttryck.
Inte minst mot bakgrund av public service viktiga uppdrag att granska regering och riksdag vore det en väldigt farlig väg att slå in på. Programbolagen måste veta att man fullt ut kan granska riksdag och regering, utan att det riskerar att få konsekvenser i form av restriktioner mot det egna redaktionella arbetet. Istället bör vi slå in på den rakt motsatta vägen: stärka public service oberoende gentemot riksdag och regering ytterligare.
Även om dagens lagstiftning innebär ett starkt oberoende för public service är det ju så att en lag enkelt kan ändras. Vi har i andra länder i Europa sett hur regeringar inte dragit sig för att politiskt styra public service.
Det finns självfallet inga garantier för att också en framtida regering i Sverige kan ha sådana ambitioner.
Genom att göra finansieringslagstiftningen till grundlag, eller i alla fall ge den samma status som en grundlag så att den enbart kan ändras efter två likalydande riksdagsbeslut med ett riksdagsval mellan, skulle oberoendet för public service stärkas väsentligt.
Ja, även en grundlag kan och måste kunna ändras. Men om en riksdagsmajoritet fattar beslut att öka styrningen av public service, och väljarna inte vill se en sådan utveckling, ges väljarna då möjligheten att rösta fram en annan riksdagsmajoritet efter att en frågeställning som nog få funderat över i dagsläget kunnat stötas och blötas i en valrörelse.
I den politiska överenskommelsen mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet pekas behovet ut. En grundlagsutredning, Tryck- och yttrandefrihetskommittén, arbetar nu med att hitta vilken juridisk lösning som vore den bästa för att stärka public service oberoende. Med andra ord går vi i rakt motsatt riktning mot vad en majoritet av Sverigedemokraternas distriktsordföranden nu föreslår.