Det är svårt att övertala en fyraåring att spara hälften av lördagsgodiset till nästa lördag. Ett litet barn har nämligen svårt att solidarisera och identifiera sig med sitt framtida, en vecka äldre, godissugna jag.
Och visst avundas vi barnet dess förmåga att leva här och nu utan att ha behövt lägga en enda krona på självhjälpsböcker, retreater eller pilgrimsvandringar. Men vi vet också att barnets snäva tidsperspektiv skulle bädda för problem och sorger om det fick stå oemotsagt. Det må vara jobbigt att borsta tänderna, men det är värt det för att undvika framtida lidande och kostnader.
Barn har mycket att lära oss, men deras oförmåga att beakta framtida konsekvenser av sitt handlande gör att vi undanhåller dem redskapen för makt och inflytande – rösträtt, kreditvärdighet, vapenlicenser och ministerportföljer.
Och just för att de saknar makt har barn rätt att tänka kortsiktigt, att sätta sina egna behov främst och att känna sig som gudar eller superhjältar i de världar de befolkar. Barn har, annorlunda uttryckt, rätt att vara barnsliga.
Men vi som kallar oss vuxna saknar den rätten. Vi måste tänka bortom nästa vecka, månad, år, decennium och sekel. Vi har en skyldighet att värna också dem som befinner sig utanför vår krets av släktingar, vänner och bekanta. Att bli vuxen innebär att expandera sitt ansvarsområde till att omfatta allt längre tidsrymder och allt fler människor. Att beakta en framtid som man aldrig kommer att vara en del av och människor man aldrig kommer att lära känna.
För att mogna i biologisk mening behöver vi tillgång till sådant som näringsrik kost, mediciner och tak över huvudet. Om inget oförutsett inträffar kommer då de flesta av oss att bli vuxna och åldras. Men andlig mognad är inte en genetiskt förbestämd process. För att den ska ta vid behöver vi tillföras också existentiella resurser – någon form andlig eller civilisatorisk skolning.
Det tycks i det moderna samhället inte föreligga någon positiv korrelation mellan materiella och existentiella resurser. Trots årtionden av konstant tillväxt når den psykisk ohälsan epidemiska proportioner. Vi har allt utom livsmening. Vi har förlorat berättelsen om människan som en andlig varelse med en kallelse och ett moraliskt ansvar.
Skillnaden mellan den biologiska och den andliga människan har fångats upp i de flesta kulturer. På vissa språk gör man en distinktion mellan den biologiskt och den andligt vuxna människan. När jag gick i mellanstadiet i Finland under senare hälften av 1960-talet hade vi ett skolämne som hette "medborgarfärdighet" som skulle lära oss att axla det moraliska ansvar det innebär att befinna sig i ett socialt sammanhang. Och begrepp som ”karaktärsdaning” och ”moralisk fostran” är språkliga reliker som vittnar om en tid då vi visste att det fanns en avgörande skillnad mellan att vara människa och att vara mänsklig.
Empati, ansvarskänsla och respekt för allt liv är vad som kännetecknar det som med ett gammalt ord kallas visdom. Moralen är den goda maktutövningens begränsning och korrektiv. Ju mer makt man har desto högre moral kan man avkrävas. ”Är man mycket stark måste man också vara mycket snäll”, som Bamse säger. Därför ska makt bara tillfalla dem som har omdömet att klokt utöva den.
Mänskligheten befinner sig nu i sin kanske djupaste kris någonsin med en alarmerande förlust av arter och irreversibla klimatförändringar. Antalet flyktingar närmar sig 100 miljoner. Populism, aggressiv nationalism och vetenskapsfientlighet vinner terräng. Lögnen har blivit en gångbar politisk strategi. Det enda vi med viss säkerhet kan säga om framtiden är att den nog i många avseenden lär bli sämre än samtiden.
Men den form av vilja och handling som kallas ”hopp” revolterar hela tiden mot det givna och till synes orubbliga. Varje ögonblick bär på möjligheter till nya vägval.
Om det är något paradigmskifte vi behöver så är det ett från kortsiktighet till långsiktighet, från konsumtion till kommunikation, från egoism till solidaritet. Vi behöver därför ett visionärt ledarskap som förmår sätta andras behov framom de egna, höja blicken över det kortsiktiga maktspelet och som månar mer om världens framtid än om den egna politiska karriären.
Men utan verklighetsförankring förvandlas visioner till ett önsketänkande som inte vägleder utan vilseleder oss. Runtom i världen, inklusive i vårt eget land, ser vi framväxten av en populism som ersätter kunskap och eftertanke med fördomar och slagord. Ju komplexare tillvaron blir desto starkare blir förenklingarnas lockelse. Men priset för deras genomslag kommer vi alla, och i synnerhet kommande generationer, att få betala.
Information räcker inte för att förändra beteenden. Kunskap, som uppstår när informationsfragment sammanfogas till meningsbärande mönster, räcker inte heller. Ett moraliskt åtagande uppstår först när världen själv framträder som ett subjekt som tar mig i anspråk. Jag fogas då in i en mening som vidgar mitt moraliska universum, både tidsligt och socialt. För detta krävs något som vi kan kalla en andlig skolning, en träning i förmågan att se livets och skapelsens mångdimensionalitet.
Det fanns en tid då man planterade ekar i Sverige för att försäkra sig om båtvirke i framtiden. Det fanns en tid då man påbörjade bygget av katedraler som man visste aldrig skulle färdigställas under ens egen livstid. Det fanns en tid då man kände ansvar för de ännu ofödda.
Vilken värld efterlämnar vi till kommande generationer? Underlättar vi eller undergräver vi deras möjligheter att leva goda liv?
Frågorna är inte nya. Men bara den som på allvar ställer och begrundar dem förtjänar det förtroende som rättfärdigar politisk makt.