När en man av folket i ren desperation stövlar in på det lokala bankkontoret för att lösa sina skulder med en revolver i näven, betraktas han som en tjuv och bandit. När bankägaren däremot skinnar honom och tusentals andra skuldslavar äras han som en framgångsrik entreprenör. Förr var det med orkester och medalj, i dag genom ett pratprogram på teve.
Hela samhället bygger på denna märkliga motsättning, det bråkas och käftas om kaffepengar medan de stora summorna är oviktiga. Då verkar det vara fritt blås. Ett sådant exempel är hur politiker leker med våra skattepengar. När det gäller att hålla budgeten för sådant som är viktigt för oss i vardagen, som en fungerande skola, hänger det räknenissar över varenda decimalkomma: ”Nej, nu blir det inte fler linjaler i år. Nya läroböcker kan du glömma”.'
Men när politiker ska gå till historien och efterlämna något finns det alltid en aldrig sinande ström av resurser. Förr var det statyer, i dag är det projekt. En kommunal politiker ute i orten ska åtminstone leverera ännu ett äventyrsbad. En partipamp i en mellanstor stad vill helst hinna med att resa ett konserthus, men kronan på verket är en spårvagnslinje med tillhörande klosshuskvarter. Nu rör vi oss ändå med begripliga summor. Det kostar några miljarder kronor. Förvisso stora summor, som kan driva en mindre kommun i många år, men greppbara. Tänk att Öresundsbron kostade 25 miljarder kronor. Det är samma som driften av Uppsala kommun i två år.
Men när politikerna på riksnivå ska gå till historien räcker det inte med slukhål som Nya Karolinska i Stockholm, vars nota motsvarade mer än hela Försvarsmaktens budget, utan då talar vi om summor som skulle fått Robert Mugabe rejält lysten.
Ett sådant projekt är de så kallade höghastighetstågen, som ska rulla mellan våra tre storstäder och är Miljöpartiets kelgris. De beräknade kostnaderna stiger hela tiden, förra året meddelade Trafikverket en ökad kostnadsbedömning från 205 till 295 miljarder kronor. Samtidigt menade Stockholms handelskammare i en egen utredning att notan lär sluta på 400 miljarder kronor. Nästan halva svenska statens budget ska lånas upp. Vi vet sedan tidigare, genom ekonomen Bent Flyvbjergs forskning, att så kallade megaprojekt i genomsnitt kostar 50 procent mer än beräknat. Först säljer man in det och sedan blir det omöjligt att stoppa när kostnaderna tickar iväg.
Men det mest förbluffande är att Trafikverket inte utrett alla alternativ. Utan man har låst det till en teknisk lösning redan från början. För järnvägsspår som ska stå i över ett halvt sekel. Det här är tyvärr inget unikt för Sverige, 2018 konstaterade European Court of Editors i en revisionsrapport enligt Rune Wigblad, professor i industriell ekonomi, ”att investeringskostnaderna för höghastighetstågen kunde blivit mycket mindre inom EU om besluten hade baserats på fakta om möjliga alternativ istället för politiska låsningar till ett enda alternativ”. Till råga på allt är höghastighetstågen för slöa, deras hastigheter på 250-320 kilometer per timme räcker inte för att konkurrera ut inrikesflyget mellan Stockholm och Malmö.
Det är ett rent prestigeprojekt för politiker som vill gå till historien. Men det är alltid lätt att vara generös med andras pengar.