Polismyndigheten behöver i dag all hjälp den kan få. Skjutningarna och sprängningarna fortgår i oförminskad takt, utredningshögarna är oförändrat stora, utbildningsplatserna på Polishögskolan fylls inte upp och missnöjet jäser återigen bland landets poliser. Riksdag och regering, och därmed allmänheten, har under de senaste tre åren tillfört över en miljard kronor, utöver ordinarie budget, för att locka fler poliser till yrket och behålla de som redan finns. Vi förstår att våra beslutsfattare och allmänheten nu funderar över varför Polismyndigheten inte levererar det man faktiskt har fått betalt för.
Polisförbundet är fackliga företrädare för 92 procent av landets poliser. Vi anser att vi kan polisverksamheten och att vi vet vilka förutsättningar våra medlemmar behöver för att kunna hantera det uppdrag som våra uppdragsgivare har förelagt oss. Polismyndighetens ledning håller uppenbarligen inte med om det. Där frodas i stället någon form av ”kan själv”-mentalitet som i det närmaste utesluter all samverkan kring för verksamheten centrala frågor som lönebildning, bemanning och organisation inom myndigheten. Vi har inte tid eller råd med den sortens mentalitet när rädslan och otryggheten breder ut sig i vårt samhälle. Det är dags att börja samarbeta nu.
En god början på ett sådant samarbete vore om myndighetsledningen uppmärksammar att alla delar av polislaget behövs för ett lyckat resultat. Hittills har man använt det av riksdagen beslutade extra budgettillskottet om 1 080 miljoner kronor för perioden 2019–2021 till att premiera den yttre polisverksamheten. Självklart så ska kollegorna ute på fältet ha bra löner och anställningsvillkor. Vi behöver bli fler därute också. Det förtar dock inte behovet av att även uppvärdera de övriga länkarna i utredningskedjan; utredarna, förundersökningsledarna, spanarna, specialsökhundförarna, trafikpoliserna, teknikerna, poliserna i ledningscentralerna och inom underrättelsetjänsten med mera.
När ledningen nu väljer att inte uppvärdera även dessa funktioner så skickar man en tydlig signal om att vissa poliser är mindre nödvändiga än andra. Inget kunde vara mer fel. Just nu riskerar vi att många av de sistnämnda tröttnar på att inte anses som ”kompetensförsörjningskritiska poliser” och då söker sig till andra mer uppskattande arbetsgivare.
Polisförbundet i Region Mitt kommer inom kort att vända sig direkt till regionens politiker för att förmedla vår bild av den polisiära verkligheten i vår region. Vi tror inte att de av Polismyndigheten har fått en helt korrekt bild av läget inom svensk polis. Vi är väl medvetna om att de, liksom allmänheten i stort, redan har försökt att bidra med både tid, energi och budgetmedel men vi tror tyvärr inte att Polismyndighetens ledning har förstått budskapet. Därför väljer vi nu en annan väg att nå fram till våra uppdragsgivare.
Vi vädjar fortfarande till rikspolischefen och hans ledningsgrupp att lyssna på de tankar och idéer som vi inom Polisförbundet har kring framtiden för svensk polis. Ensam är inte stark då problemen hopar sig. Vårt engagemang för polisyrket och polisverksamheten är minst lika stort som ert och som det känns just nu, faktiskt större.