Att något går att beskatta gör inte att man måste göra det. Det är inte ens nödvändigtvis en god idé. Fastighetsskatten bör lämnas begravd där den ligger.
I spåren av coronakrisens hårda ekonomiska verklighet och med förhoppningar om en utlovad stor skattereform har frågan om fastighetsskattens vara eller icke-vara fått nytt liv. Detta trots att det var så nyligen som 2008 som skatten avskaffades och en platt fastighetsavgift i stället infördes. Nationalekonomer ser en lucka i det svenska högskattesamhället och tror sig hittat en skattebas som är underutnyttjad. I en internationell jämförelse sticker Sveriges höga skatter ut på mer eller mindre alla områden. Ett undantag är den löpande bostadsbeskattningen.
Motiven bakom att höja beskattningen varierar dock. Vissa ser en möjlighet att sänka andra skatter, andra vill utjämna skillnader mellan olika skatter och vissa vill bara helt enkelt se ett högre skatteuttag. Men bara för att det finns möjlighet att höja en skatt så betyder inte det att det är en bra idé.
Fastighetsskatten har fördelen att bostäder är en stabil skattebas. Det stämmer även för mat, låga löner och bränslen. Det är saker som vi alla behöver, och vi behöver dem här och nu. Det gör dem dock varken till samhällsmässigt goda eller moraliskt rimliga skatter.
En bostad genererar ingen intäkt. Tvärtom kostar en ägd bostad redan tusenlappar i månaden att sköta om och bibehålla standarden på. Att då tvingas betala en hög skatt varje månad framstår som verklighetsfrånvänt. Det blir inte mer logiskt av att skattens nivå regleras av hur dyrt grannarna sålt sina hus, oavsett om din egen bostad har samma värde eller ej. Att skatta på en eventuell vinst man gör på sin bostad är mer logiskt, och helt ärligt mer rättvist. Räknar man in stämpelskatter och reavinstskatter avviker Sveriges bostadsbeskattning inte heller lika tydligt.
En bostad är inte en konsumtionsvara som andra. En bostad är för de flesta av oss ett tryggt hem. Politiska beslut har tvingat in människor i ett ägt boende i takt med att hyresmarknaden blivit allt mer dysfunktionell med stor brist som följd. Att med höga skatter tvinga människor flytta från hus och hem väcker med all rätt starka reaktioner. Särskilt då det i praktiken finns få realistiska alternativ till ett ägt boende. Att en ny fastighetsskatt skulle slå hårt mot många hushåll råder det ingen tvekan om.
Snittvillan i Uppsala är idag värd 4 miljoner kronor och skulle med en fastighetsskatt på 0,5 procent (vilket är ESO:s senast förslag och det lägsta av förslagen från seriösa aktörer) få en skatt på 15 000 kronor per år och med en skattesats på 1,2 procent (vilket är Finanspolitiska rådets förslag, ett av de högre förslagen från en seriös aktör) få en skatt på 36 000 kronor. För snitt-trean i Uppsala handlar det om mellan 11 000 och 26 500 kronor per år. För dyrare bostäder blir det självfallet avsevärt mycket dyrare än så.
Men en ny fastighetsskatt skulle inte bara drabba dyra bostäder i en större stad som Uppsala. Sanningen är att om en fastighetsskatt ska bidra med några betydande intäkter till staten så kommer den nämligen träffa många. Det är det som är hela poängen med en bred skattebas.
Sverige har i dag bland världens högsta skatter, och särskilt skadliga är de höga skatterna på arbete och på företagande. Vägen framåt för ett mer konkurrenskraftigt Sverige är ett lägre skattetryck. Det åstadkommer man inte genom att växla skattebaser, utan genom att växla skatter mot utgifter.