Trots att man borde veta bättre vill EU-kommissionen expandera den så kallade sysselsättningsgarantin för unga. Som enda svenska parti i Europaparlamentet röstade Kristdemokraterna mot införande av ungdomsgarantin 2013. Sedan dess har både oberoende forskning och EU:s egna revisorer underkänt initiativet och gett Kristdemokraterna rätt. Det är nu dags att EU bryr sig mer om vad som fungerar på riktigt, och mindre om vad som kan presenteras som slagkraftighet.
Nyligen presenterade EU-kommissionen en uppdaterad och utökad europeisk ungdomsgaranti. Målsättningen är att med hjälp av EU-medel skapa jobbtillfällen och på så sätt minska den höga ungdomsarbetslösheten inom unionen. I sin iver att visa att EU är handlingskraftig och relevant väljer kommissionen uppbackade av den europeiska socialdemokratin dock att bortse från hur illa det gick sist.
Kommissionen presenterade i slutskedet av eurokrisen (2013) prestigeprojektet ”Ungdomsgarantin”. Med pompa och ståt förklarade man att den skyhöga ungdomsarbetslösheten som ackumulerats under krisåren kring det föra decennieskiftet skulle bekämpas. Budgeten sattes på drygt 60 miljarder kronor för en sjuårsperiod.
Sju år senare väljer kommissionen således att expandera projektet. Nu ska alla personer under 30 år, tidigare 25, få tillgång till stöd. Budgeten fyrdubblas i ett blygsamt första förslag från kommissionen och åttafaldigas till 500 miljarder kronor om den socialdemokratiska grupperingen får som de vill. Med en sån expansiv nysatsning är det rimligt att anta att den första ungdomsgarantin måste varit en stor succé. Så var naturligtvis inte fallet.
Som många av EU:s struktursatsningar i den här typen av frågor blir resultatet inte speciellt effektivt. Eller för att tala klarspråk om just det här fallet: rent slöseri med skattepengar. Efter några år genomförde EU:s egen revisionsbyrå en genomgång av satsningen, med nedslående resultat. Trots de stora summor som lagts in i projektet menade revisorerna att initiativet "endast i begränsad utsträckning" varit till nytta, samtidigt varnades för att initiativet kommit att ersätta – snarare än komplettera – nationella satsningar, vilket naturligtvis strider mot själva grundtanken.
Det finns anledningar till att arbetsmarknadsåtgärder av den här typen inte bör bedrivas på EU-nivå – länderna har helt enkelt olika arbetsmarknadsmodeller och olika förutsättningar, och bör således söka lösningar på egen hand. Men i den mån man gör undantag från detta så bör det ske på ett sätt som maximerar utfallet; som ger störst nytta per spenderad krona.
Dessutom använder EU-kommissionen nu Sverige som ett exempel för att legitimera sitt förslag om en betydande expansion av ungdomsgarantin, vilket är rent oärligt. Sveriges tidigare så kallade 90-dagarsgaranti blev ett totalt misslyckande, med följden att de svenska Socialdemokraterna numera aldrig tar den i sin mun. Trots att den för inte alls många år sedan var deras viktigaste valfråga.
En annan oärlig del i argumentationen för att motivera en expansion av sysselsättningsinitiativet är att peka på att ungdomsarbetslösheten faktiskt minskade åren efter eurokrisen. Att tillskriva detta EU:s ungdomsgaranti är dock på sin höjd fantasifullt. Garantin presenterades i slutet av krisen när de flesta länderna redan hade börjat gå in i en återhämtningsfas. Den ekonomiska högkonjunkturen stod med andra ord för den sjunkande ungdomsarbetslösheten, snarare än en reform vars effektivitet sågat längs med fotknölarna av EU:s egna revisorer.
Att kasta pengar på projekt som låter bra men inte fungerar är EU när det är som sämst. I en tid då EU-budgeten borde genomlysas i jakt på rationaliseringar och besparingar, för att kompensera för det faktum att Storbritannien slutar betala sin medlemsavgift, borde sysselsättningsgarantin för unga vara på kortlistan över projekt som uppenbarligen inte fungerat och därför borde förpassas till historien.