Trumpifieringen har sorgligt nog kommit till Sverige och det är Socialdemokraterna som leder utvecklingen. Via sin tankesmedja Tiden sprider Socialdemokraterna inlägg på sociala medier med bland annat grova personangrepp mot oppositionspolitikerna. Tonen sätts av Tidens biträdande analyschef, som kallar kristdemokraternas partiledare Ebba Busch för ”en falsk och vidrig lögnare” och ”en smutsig hycklare”.
S-anhängarna ser och får bekräftelse på vad som är påbjuden nivå i den politiska propagandan. Detta i ett läge när hat och hot mot enskilda politiker – i synnerhet kvinnor – redan är ett av de största problem den svenska demokratin står inför. Kritik mot den nya S-strategin avfärdas av statsministern som ”trams”.
Hur ska jag som aktiv inom ett oppositionsparti ställa mig till denna markanta nivåsänkning från regeringspartiets sida? Ska jag ge igen med samma mynt? Att skriva skit är inte svårt. Men jag vill kunna rekommendera andra människor att engagera sig i partipolitik. Tyvärr krymper rekryteringsbasen när grova smutskastningar blir vardag. Partipolitiken blir då ett reservat för personer som är okej med att avhumanisera och att avhumaniseras, att sprida lögner och att få lögner spridda om sig själva. Det blir i längden svårt att motivera hedervärda medborgare att delta. Det som ett enskilt parti satsar på som en snabb väg till kortsiktiga segrar blir då ett nederlag för det demokratiska systemet som helhet.
I USA har politiken de senaste åren varit mycket smutsig med en normalisering av avhumaniserande personangrepp. En annan komponent är att avsiktligt måla upp missvisande bilder av meningsmotståndares avsikter. Den våldsamma stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC är ett resultat av denna utveckling. Det har hänt förr i den mänskliga historien att demokratin ersatts av andra styrelseskick. Vi kan inte ta för givet att den svenska demokratin är osårbar; den behöver kontinuerligt vårdas.
En demokratisk debattör bör se det som sin uppgift att försöka övertyga sina medmänniskor om insikter som hen själv ärligt anser sig ha. Andra kan ha andra insikter och olika uppfattningar kan brytas mot varandra under civiliserade former. Att medvetet försöka vilseleda människor till att förakta, hata eller misstro andra människor – politiker eller ej – innebär att lämna det demokratiska samtalet.
En tumregel som jag försökt följa på senare år är att fråga mig själv: ”Om min meningsmotståndares barn fanns i lokalen, hade jag sagt samma sak då?”. Jag är inte säker på att jag alltid levt upp till denna regel. Ingen är ofelbar och har jag gjort fel ber jag härmed om ursäkt.
En väg framåt kan vara att vi försöker erkänna och lyfta fram det goda även hos politiska motståndare. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har uppmanat till att visa respekt och förståelse för motståndaren, vilket inspirerat flera socialdemokratiska lokalpolitiker att på sociala medier berömma politiska motståndare. Det gör mig verkligen glad.
Jag har genom åren mött många socialdemokratiska politiker med stort hjärta för medborgarnas bästa, däribland Eva Christiernin, Caroline Hofstedt, Hilde Klasson och många andra. Det är sådana konstruktiva attityder som behövs om vi ska kunna vända utvecklingen mot en allt mer brutal och ovärdig politisk debatt.