Är omställningen lätt, lustfylld och lönsam så tar den fart. Här är fem exempel från Uppsala som visar hur det kan ske.
1. Samla kraften och håll fast.
Uppsalas ledande klimatmål har anor från 1990-talet då jag själv var kommunpolitiker, de konkretiserades i Klimatprotokoll 2010 och tar ständigt nya kliv framåt, såsom med engagemanget i Viable Cities. Bred samsyn och konsekvent agerande gör att näringslivet, frivilligsektorn och hushållen vågar lita på att omställningen fortsätter oavsett politiska skiften eller förändringar i omvärlden.
Men just enighet och långsiktighet saknas på nationell nivå. Sveriges klimatmål ”ses över”, förslag om mycket stora investeringar i ny energiproduktion går igenom med någon enstaka rösts övervikt, och näringslivet markerar frustrerat när svenskt klimatledarskap urholkas. Här behöver rikspolitiken lära sig av Uppsala och hitta en gemensam väg framåt.
2. Smart styrande styrmedel.
Med 40 000 dagliga pendlare, de allra flesta med tåg, har Uppsala chansen att bli ett skyltfönster för satsningar på kollektivtrafik. Det är talande att Riksdagens kollektivtrafiknätverk samlas här den 12 mars för att lära av regionen och staden.
Men spelreglerna försvårar: 25 kronor milen i reseavdrag får den som tar bilen, medan den som åker kollektivt bara får avdrag för utgifter över 11 000 kronor. I teorin får avdrag för bilresor bara göras om tidsvinsten är minst två timmar per dag, men det följs sällan upp. Det är dags att göra det lätt att göra rätt, och införa det färdmedelsneutrala system som sju riksdagspartier enades om före valet.
3. Cykeln är nyckeln.
En tredjedel av alla resor i Uppsala sker med cykel, skyhögt över rikssnittet och nästan i nivå med förebilder som Amsterdam och Köpenhamn. Det är lysande. Cykling är det mest yteffektiva och klimatsmarta färdslaget och bidrar till bättre hälsa.
Men cykeln räknas knappt som eget färdslag: cyklister måste samsas med gående på många sträckor i våra städer och med bilar mellan städerna. Infrastrukturminister Andreas Carlson skrev i våras under europeiska cykeldeklarationen med krav på att uppvärdera cykeln som nu är hög tid att förverkliga.
4. Chans till distans.
Stora delar av Uppsalas infrastruktur är överbelastad, med fulla tåg och bussar och trängsel på gator och trottoarer. Samtidigt har Uppsala en kunskapspräglad arbetsmarknad, där många skulle kunna jobba mer distans, vilket 88 procent av svenskarna vill minst en dag i veckan. Det avlastar transportsystemet och minskar dess klimatpåverkan, gör det lättare att få ihop livspusslet och ökar effektiviteten.
Men i dag är det nästan slumpartat vem som får jobba distans och vem som nekas, och nu förväntas allt fler vara på jobbet även när det inte är motiverat. Sverige bör införa Nederländernas rätt att begära att delvis få arbeta hemifrån, som arbetsgivaren enbart får avslå om det finns sakliga skäl. Det kan handla om att arbetet måste ske på plats, att schemaläggningen omöjliggörs eller att hemarbetsplatsen är olämplig. I väntan på en sådan lag kan Uppsalas största arbetsgivare gå före, däribland kommunen, regionen och de statliga myndigheterna.
5. Dela mera.
Studenter på Rackarberget, hyresgäster hos Uppsalahem, boende i Rosendal och många andra har tillgång till bilpooler med nya elbilar. Det är smart eftersom en bil i snitt står oanvänd 96 procent av tiden. När vi delar minskar antalet bilar på vägarna samtidigt som brukaren slipper bry sig om att skatta, försäkra, besiktiga, byta däck och annat som knappast tillför livskvalitet.
Men kommuner får inte reservera gatuplats åt bilpoolerna eller ge dem lägre p-avgifter, och användaren av poolbil betalar 25 procent moms, mot bara 6 procent för buss, limousine eller helikopterhyra. Här behöver politiken tänka om.
De positiva exemplen från Uppsala känns igen på många håll i landet. För att de ska bli det nya normala behöver omoderna lagar hanteras av våra folkvalda oavsett partifärg – så att det blir lätt, lustfyllt och lönsamt att ställa om!