Nicolas Maduros uppenbara försök till valfusk de senaste veckorna, och omvärldens tvehågsna svar ställer ett antal frågor till de regeringar runt om i världen som säger sig vilja främja demokrati och mänskliga rättigheter.
Frågorna kunde ha ställts för länge sedan. Regeringar har försökt styra och korrumpera val sedan urminnes tider. Men länge kunde man se en generell förbättring av valsystemen. Inte längre.
Enligt Varieties of Democracy vid Göteborgs universitet, gick 35 länder bakåt när det kom till kvalitén på val under 2023. Det dubbla jämfört med för fyra år sedan. I början av 2024, konstaterade the Economist Intelligence Unit att man endast kunde förvänta sig fria och demokratiska val i 43 av de 71 länder som skulle hålla val under året.
Bara de senaste åren har valen i Bolivia 2019, Nicaragua 2021, Brasilien 2022, Cuba och Guatemala 2023 samt El Salvador och Venezuela 2024 attackerats av de sittande regeringarna. I vissa länder har regeringarna omöjliggjort för oppositionens kandidater att ställa upp. I andra har de saboterat rösträkningen eller försökt förhindra maktskiftet efter valet. Det finns förstås gott om exempel i andra delar av världen också.
Det viktiga här är detta: Trots att riskerna för att de sittande regeringarna skulle attackera valen var uppenbara, har de demokratiska länderna i omvärlden saknat en planerad och genomtänkt strategi för hur de kan förhindra det. Och vad de skulle göra när det väl skedde.
Avsaknaden av plan har inneburit att varken de sittande regeringarna i dessa länder eller oppositionen har vetat vad de kan förvänta sig för reaktioner före valen. Och de människorättsaktivister och medier som bevakar valen vet inte heller vilken politik de ska förhålla sig till.
När Civil Rights Defenders intervjuade ett antal centrala aktörer i såväl civilsamhället som oppositionen i Venezuela inför valet, och frågade vad deras budskap var till latinamerikanska och europeiska regeringar, sa de att omvärldens åtgärder måste presenteras före valet. Efteråt är risken att det är för sent.
Ändå lyckades inga regeringar i regionen eller i Europa förklara vilka åtgärder de skulle vidta om valet inte genomfördes demokratiskt. Trots att det var uppenbart att Nicolas Maduro och hans koalition av förtryckare skulle göra allt för att sitta kvar, oavsett resultat.
Och nu sitter vi här med ett antal länder och regeringar som vill bidra till demokratin i Venezuela, men som inte är koordinerade och inte vet vad de ska göra.
När Internationella valutafonden och Världsbanken skapades efter andra världskriget var syftet att främja internationellt ekonomiskt samarbete, förhindra ekonomiska kriser och underlätta återuppbyggnad och utveckling. När världen nu står inför de allvarligaste attackerna mot demokratin på många decennier behövs ett internationellt och koordinerat åtagande med samma typ av mål.
Diktatorer och förtryckare måste veta vad som väntar dem om de förstör val, och demokratiaktivisterna måste veta vilken typ av stöd de kan få. Det behövs en gemensam politik.
I måndags förklarade EU:s utrikeschef Josep Borrell att "om det inte blir någon verifiering av resultaten [i Venezuela] så kan de inte accepteras".
Och här kommer frågorna som behöver ställas: Vad betyder "inte accepteras"? Vad innebär det att EU och resten av den demokratiska världen kommer att göra?
Och vad blir konsekvenserna för Nicolas Maduro och andra som förstör demokratin?