Vid regeringens iver att få fram mer kärnkraft talas det sällan om säkerhet och samhällsskydd. Men innan politikerna utlovar finansieringsstöd, garantiramar med mera för ny kärnkraft, måste samhället ta ansvar för att de beredskapsplaner som i dag upprättats verkligen fungerar. Vid Forsmark, dit ny kärnkraft kan förläggas, är Länsstyrelsens Beredskapsplan Forsmark inte genomförbar.
Om en olycka sker vid Forsmark – på grund av brister i säkerhetsrutiner, materialfel, mänskliga skäl, sabotage eller krigshandling – ska befolkningen enligt beredskapsplanen skyddas och evakueras inom en cirka 1,5–2 mils inre beredskapszon. Kustbevakningens, polisens och brandförsvarets båtar beordras till Öregrunds och Ängskärs hamnar vid SOS-larm, Larm om höjd beredskap eller Haverilarm.
En av förhärskande vindriktningar längs Upplandskusten är nordlig. Om denna råder och utsläpp sker till luften hamnar Öregrund, söder om Forsmark, i en radioaktiv plym. En evakuering av Gräsö och skärgården utanför Forsmark hänvisas då till Ängskär, den enda djuphamnen vid kusten norr om kraftverket. Stora kraftfulla båtar krävs för att evakuera dem som vistas i skärgården över den helt öppna Öregrundsgrepen. Båtarna kan dock inte lägga till vid kajen – den håller inte på grund av förfall.
Vid ett möte 2015 mellan Länsstyrelsen, Upplandsstiftelsen (Stiftelsen), Upplandsmuseet, Tierps kommun, Kustbevakningen, Sjöräddningssällskapet och lokala representanter insåg alla nödvändigheten av snara åtgärder för att rädda den anvisade hamnen i beredskapsplanen. Stiftelsen tog som ”ägare av hamnen” ansvaret för dess upprustning. Region Uppsala (Regionen) är huvudfinansiär av Stiftelsen. I UNT meddelade Stiftelsen att hamnen skulle restaureras. Utredningar genomfördes, rapporter skrevs och handlingsplaner upprättades. Försvarsmakten framhöll att hamnen var viktig vid sjöolyckor och specifikt vid en kärnkraftsolycka.
Inget har hänt. Förfallet har fortsatt. Delar av en stenkista i hamnen har rasat och hamnen grundas upp vid fortsatt ras. Betongplattan på vågbrytaren tillika kajen hänger nu mer eller mindre fritt och delar av underlaget ligger på botten. 2018 tillsköt regionen medel för en restaurering. Även Tierps kommun deltog med medel men Stiftelsen har legat lågt samtidigt som den bygger påkostade fågeltorn, anlägger leder genom våtmarker, rustar en hamn till Björns nedlagda fyr med mera. Det tycks pågå ett spel mellan Upplandsstiftelsen och dess huvudfinansiär Region Uppsala där ingen vill sitta med Svarte Petter och betala.
Stiftelsens målsättningen är att befrämja det rörliga friluftslivet (uppenbarligen inte båtturism). Det är bra att naturintresse stöds men viktigare ur ett samhällsperspektiv är att en nödvändig hamn hålls tillgänglig och användbar vid en kärnkraftsolycka. Även vid en allvarlig sjöolycka, där människor drabbas eller där olja eller andra kemiska ämnen släpps ut vid kusten, krävs snabba insatser och då behövs en närliggande djuphamn som bas för sjuktransporter och landburen saneringsutrustning för de båtar som deltar i räddningsarbetet. En försenad insats kan få ytterst allvarliga konsekvenser för människoliv, fiske, fågelliv och havsmiljö och påverkar även stiftelsens målgrupp, det rörliga friluftslivet!
Att Region Uppsala låter Upplandsstiftelsen förvalta egendomen Ängskär med vetskap om att en samhällsägd fastighet får förfalla är anmärkningsvärt. Bocken, satt till trädgårdsmästare, får vara kvar. När därtill djuphamnen i Ängskär, enligt Upplandsmuseets utredning 2016, har ett mycket stort kulturhistoriskt värde är förvaltningen ansvarslös. Men när förfallet av den utpekade beredskapshamnen i Ängskär får pågå är det inte bara anmärkningsvärt och ansvarslöst. Det är ett sabotage riktat mot samhällets arbete för att skydda sina medborgare.
Detta spel om Svarte Petter mellan Region Uppsala och Upplandsstiftelsen pågår när Putin härjar och regeringen påskyndar utbyggnad av ny kärnkraft. Nu krävs snabbt åtgärder från de spelande parterna.