Många universitetslärare tycker sig ha goda skäl att ifrågasätta utbildningen på gymnasier och i grundskolor.
Vad har studenterna egentligen haft för sig under sina tretton år i skolan?
Det handlar inte bara om bristande kunskaper – oförmåga att räkna, dåliga geografikunskaper eller otillräckliga insikter i det svenska statsskicket – utan minst lika mycket om färdigheter. Att studenter inte kan skriva skrivstil gör att de inte hinner ta anteckningar under en föreläsning. Därför påminner föreläsningar numera om japanska karaokeföreställningar, där läraren kommenterar bilder som studenterna redan har tillgång till. Handskrivna tentor blir hopplösa projekt, när bara studenterna själva – i bästa fall – kan läsa svaren på frågorna.
Det finns en rad olika förklaringar till dåliga skolresultat.
Det kan bero på lärarna, som saknar auktoritet och får ägna sin tid åt att hålla ordning i klassrummen – eller tvingas skriva så många rapporter och gå på så många sammanträden att de inte hinner förbereda sin undervisning – eller själva har för dålig utbildning för att kunna bedriva kvalificerad undervisning. Det kan bero på eleverna, som kommer från segregerade bostadsområden med ensidiga sociala förhållanden och saknar motivation för att gå i skolan. Eller så finns det en organisatorisk förklaring: det fria skolvalet har fått förödande konsekvenser.
Ytterligare en förklaring finns i en färsk avhandling från Linnéuniversitetet, som visar att skolresultaten påverkas av ett avancerat politiskt projekt: att skapa medborgare med speciella karaktärsdrag. Det handlar om uppdraget att främja entreprenörskap.
Entreprenörer har länge varit en omhuldad kategori individer, omgivna av en speciell nimbus, ungefär som ledare fast med andra epitet. Medan ledare allmänt beskrivs som karismatiska och beroende av följare, framställs entreprenörer som riskbenägna, nyfikna, kreativa och självständiga. Den stereotypa bilden av en entreprenör är en person som drivs av sina egna intressen och klarar sig själv. I det akademiska ämnet företagsekonomi har det länge funnits kurser som syftar till att hjälpa studenter att utveckla och klara av rollen som entreprenör.
De är lätt att bli imponerad av beskrivningar av framgångsrika entreprenörer, och kanske hade politiker och beslutsfattare i Skolverket sådana personer i åtanke när de skrev in ett uppdrag om entreprenörskap i läroplanerna för både gymnasiet och grundskolan. Samtidigt ändrade de innebörden i begreppet och gjorde det mer omfattande.
Nu handlar det inte i första hand om att starta företag med allt vad det innebär av komplikationer och risker; i stället ska eleverna utveckla en särskild sorts personlighet.
Skolan ska utveckla förhållningssätt som i sin tur – kanske i ett senare skede? – främjar entreprenörskap. Detta kräver nya och annorlunda sätt att tänka kring hur elever lär sig och bör lära sig.
Entreprenöriellt lärande har presenterats på ett sätt som påminner om hur managementkonsulter säljer in den ultimata managementmetoden: det är fråga om göra elever delaktiga, om att utnyttja elevernas egen handlingskraft, kreativitet och initiativförmåga. För att klara av det måste lärarna ändra sin undervisning och sig själva; de förutsätts först ha tillägnat sig alla de positiva egenskaper som brukar tillskrivas entreprenörer. Samtidigt ska de ta vara på elevernas intressen och erfarenheter: ”Vi vill ju att barnen ska tänka mer själva”, säger lektor Åsa Falk-Lundqvist till Dagens Nyheter (21/10).
Men denna idylliska bild av entreprenörskap och entreprenöriellt lärande är inte invändningsfri.
I avhandlingen ”Formandet av den entreprenöriella läraren” – undersöker Carina Holmgren hur föreställningarna om entreprenörskap har påverkat lärarna: hur ser de på sig själva och sin undervisning? Holmgren urskiljer tre huvudtyper av entreprenöriella lärare:
Samarbetande lärare ser kontakterna med andra lärare och med eleverna som viktigast. Fokus ligger på samarbete och sammanhang. Lärarlaget får det främsta ansvaret för undervisningen.
Följsamma lärare ser eleverna som samarbetspartner. De fokuserar på lärande som en process och låter eleverna ta en del av ansvaret för undervisningen.
Individformande lärare vill utbilda självgående, fria och självständiga individer. De fokuserar på prestationer och låter eleverna ta ansvar för sitt eget lärande.
Dessa entreprenöriellt präglade lärare intresserar sig för frågan hur elever lär sig, men bryr sig mindre om vad de lär sig.
Bland lärarna hittar Holmgren dock även icke-entreprenörer. Både stödjande och autonoma lärare betonar vikten av kunskap. Stödjande lärare är empatiska och omhändertagande och anpassar sin undervisning till elevernas särskilda förutsättningar. Autonoma lärare betonar självständighet och elevernas eget ansvar. Bägge kategorierna tar själva ansvar för innehållet i utbildningen, men det uppfattas av övriga lärare som ett äldre, ”traditionellt”, utbildningsideal.
Det entreprenöriella förhållningssättet har moraliska övertoner som liknar dem som brukar återfinnas i nya managementmetoder.
Enligt Holmgren har föreställningen om entreprenöriellt lärande fungerat som en effektiv styrningsteknologi, som på distans och genom att lärarna har förmåtts definiera sig på bestämda sätt har bidragit till att fostra medborgare som är anpassade till en liberal marknadsekonomi. Dessa medborgare ser sig själva som konsumenter. De har en ekonomisk, självcentrerad, rationalitet som en självklar utgångspunkt för sitt agerande. Den ideala, entreprenöriellt präglade medborgaren är först och främst anställningsbar. Kunskaper och färdigheter kommer i andra hand.
Dåliga skolresultat är med andra ord även följderna av en medveten politik. Frågan är vem som har beställt denna politik.
Har politiker – eller tjänstemän i Skolverket – låtit sig förföras av idylliska beskrivningar av hurdana entreprenörer är – utan att tänka på att ord får konsekvenser?