I det så kallade januariavtalet finns det flera bra förslag kring skolan; en del av dem vill vi applådera, exempelvis genomförandet av läsa-skriva-räkna-garantin. Annat är vi bara delvis nöjda med, som att lärarutbildningarna ska innehålla mer kunskaper om NPF.
Det är givetvis mycket bra att lärarna får mer kunskaper om NPF, men det viktigaste är inte att lära sig mer om vissa diagnoser, utan om vilka konsekvenser olika funktionsnedsättningar kan få i skolan.
Först och främst behöver man lära sig hur man kan känna igen olika behov hos elever och hur man med specialpedagogisk kunskap och flexibel pedagogik ska kunna möta dessa behov.
Det finns också en formulering i januariavtalet som får oss att baxna, nämligen påståendet att ”inkluderingstanken gått för långt”.
Formuleringen som först uttalades av Liberalernas partiledare Jan Björklund på DN debatt i april, fortsatte eka i debatten under våren 2018, inte minst i Funktionsrätt Sveriges artiklar. Vi sa det då och vi säger det nu: Formuleringen vittnar om både okunskap och missförstånd.
Inkludering kan för det första inte stanna i en tanke. Tanken måste fortplantas i förståelse och sedan i en utvecklingsprocess med målet att skapa en skola som passar mångfalden av elever.
Utan tid och ett genomgripande förändringsarbete blir det ingen inkludering. Och inkludering innebär INTE att alla elever ska sitta i samma klassrum under hela skoldagen, utan tvärtom att skolan innehåller en flexibel lärmiljö, som möter barns olika behov.
I en inkluderande skola finns utrymme och möjlighet för undervisning i helklass, i mindre grupp – för enskildhet och gemenskap.
Där finns kunskap om barns olika behov, om specialpedagogiska redskap och metoder. Där används flexibla bedömningsmetoder och kriterier. Där lär sig eleverna att människor är olika och att det är berikande.
En sådan skola skulle sluka resurser tänker inkluderingsskeptikerna.
Det är delvis sant, i en sådan skola krävs fler pedagoger och en mer flexibel fysisk miljö.
Men specialskolor och särlösningar kräver också resurser, som sannolikt är avsevärt större.
Inkludering är för det andra inte fritt valt arbete. Motsatsen till inkludering är exkludering, som olika särlösningar är exempel på. Exkludering av elever strider mot både Skollagen och internationella konventioner som FN:s barnkonvention och funktionrättskonvention, som vi i Sverige åtagit oss att följa. Det handlar alltså inte om moral, ideal eller visioner, utan om mänskliga rättigheter.
Sen är vi de första att poängtera att för vissa barn är mindre undervisningsgrupper och specifik pedagogik den absolut bästa lösningen.
Men de allra flesta barn skulle, om inkluderingstanken förverkligades, kunna gå i ett sammanhållande skolsystem.
När utbildningsminister Anna Ekström (S) i en intervju i Studio Ett den 22 jan säger att ”det är viktigt att skolan är för alla barn, men att varje lektion inte behöver bedrivas på samma sätt för alla elever” tolkar vi det som att hon förstår. Och självklart måste, precis som Anna Ekström säger, rektorer, lärare och elevhälsa involveras i arbetet med hur man ska kunna leva upp målet om en inkluderande skola.
Först måste hon bara övertyga Jan Björklund om att inkludering inte är valfritt, utan ett lagstadgat mål och en skyldighet som Sverige förbundit sig att förverkliga.
En inkluderande skola är utformad universellt – och om olikhet är normen krävs flexibla lösningar. I USA är Universal Design for Learning, UDL ett etablerat begrepp.
Skolan fungerar inte så i dag. Mängder av rapporter signalerar att barns behov inte tillgodoses. Många elever går ut grundskolan utan fullständiga betyg och många stannar hemma därför att lärmiljön inte fungerar. Många av dessa elever har en diagnostiserad eller icke-diagnostiserad funktionsnedsättning. På sikt skapar detta kunskapsklyftor och ett socialt utanförskap som leder till stora samhällsproblem.
Funktionsrätt Sverige är glada över att den nya regeringen vill genomföra Läsa-, skriva-, räknagarantin, den är mycket viktig för att tidigt uppmärksamma elevers behov och ge adekvata insatser. Men det krävs mycket mer.
Vi vill se konkreta och skarpa förslag som innebär:
– att funktionsrätten i skolan – rätten till inkluderande utbildning och en fungerande skolgång för elever med funktionsnedsättning – säkerställs i praktiken.
– att lärar- men också rektorsutbildningen förstärks med mer kunskap om olika funktionsnedsättningar, om elevers olika behov, om hinder i lärmiljön och om flexibla pedagogiska metoder.
Till Anna Ekström vill vi säga att inkludering inte är något som kommer av sig självt, utan det kräver ett genomgripande arbete som innebär förändringar i skolan.
Här krävs tid, resurser, kunskap och flexibilitet. En annan förutsättning är att det finns en ambition till förändring. Och den ambitionen tror vi att du Anna har.
Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige