Det är lätt att ta fred och frihet för givet, särskilt som svensk. Men Rysslands hot och ultimativa utfall riktas mot och påverkar även oss. Det är inte första gången Ryssland försöker diktera och hota Sverige och andra grannländer att hålla oss borta från samverkan och medlemskap i Nato. Det allra grövsta hotet riktas nu förstås mot Ukraina. Efter annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina med 14 000 döda, är det inte konstigt att Ukraina fruktar vad som ska ske när 100 000 ryska soldater kommenderats till gränsen.
För snart fem år sedan slöts associationsavtalet mellan EU och Ukraina. Det var en seger för Europa och för det ukrainska folket som genomfört en revolution för avtalets skull. Euromaidan var en revolution för Europa. När president Janukovytj 2013 i sista stund valde att inte skriva under, fick det ukrainska folket nog och avsatte honom. Ansvaret för den säkerhetspolitiska kris som uppkommit är helt och hållet Putins. EU ska inte gå i fällan och göra minsta eftergift till den som hotar, skrämmer och vill hindra grannländer från att delta i samarbeten med demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer som gemensam grund. Det minsta vi kan göra just nu är att ge vårt helhjärtade stöd åt Ukraina som precis som vi, ska ha rätt att besluta om vår egen framtid.
Att det i Sverige finns ledande opinionsbildare som går rakt i Putins fälla är obehagligt. DN:s kulturkrönikör Johan Croneman anser (DN 18/1) att rapporteringen kring det upptrappade läget är ”oanständigt ensidig”. Han skriver att ”tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism” för att i nästa andetag konstatera att det inte finns legitima skäl att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera deras mark (Krim). Och det är just det som är problemet. Gränser har förskjutits och tusentals har redan dött på grund av Rysslands expansiva politik. Att ursäkta det med historia är lika vansinnigt som att släta över det blodiga kriget i Bosnien och folkmordet på muslimer med att man måste förstå historien.
En lika farlig uppfattning sprids av Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg. Efter att ha trampat i klaveret på Twitter försöker Ramberg förklara sig, men gör i stället det hela värre när hon skriver att ”Väst har ett ansvar för den uppkomna situationen”. Det är häpnadsväckande att en av våra mest framträdande jurister uttrycker att ”små länders folkrättsliga handlingsfrihet måste i realiteten anpassas inte bara till vad som folkrättsligt möjligt utan också vad som är lämpligt och fredsfrämjande”. Att Baltikum och fler länder i det forna östblocket anslutit sig till Nato kallar Ramberg “militarisering”. Samma länders demokratiskt fattade beslut att gå med i EU beskrivs som “EU:s aktivism österut”.
Det är svårt att 30 år efter Berlinmurens fall med den frihetsrevolutionen i relativt färskt minne, blunda för Putins ambitioner att återupprätta och härska över ett nytt Sovjetunionen. Croneman och Rambergs uppfattningar är rena oförskämdheter mot invånarna i Ukraina och alla som frigjort sig från diktatur och förtryck. Dessa länder är inga lydstater, och deras medborgare är inga andra klassens européer. De förtjänar samma rättigheter och respekt som vi i väst. Vi kan inte skriva om Rysslands historia, men man väljer sin framtid. Till sist handlar frihet och demokrati i öst även om vår egen frihet. Därför är Ukrainas sak vår