”Just nu är huvudscenariot att Arbetsförmedlingen kommer att kraschlanda (…)” Så skrev fackordförandena för Akademikerförbundet SSR (SACO) och Fackförbundet ST på DN Debatt (16/3). Vi som jobbar mitt i verkligheten på Uppsalakontoret delar denna farhåga.
Vi på Arbetsförmedlingen (AF) är luttrade och vana vid att anpassa oss efter ändrade förutsättningar beroende på politiskt styre. Vi är lojala statstjänstemän och försöker göra det bästa möjliga av givna förutsättningar.
Den här gången har det dock gått för långt. Vi tvingas se på när myndigheten raseras på mycket kort tid.
För oss anställda är det sorgligt och frustrerande, men de som kommer att få betala det högsta priset är de arbetssökande med störst behov av stöd. Tillsammans utgör de cirka 80 procent av de inskrivna på AF, och det är också dessa människor vi ägnar större delen av vår tid åt. Detta är vårt uppdrag. Det handlar om personer med funktionsnedsättning, födda i ett utomeuropeiskt land, utan gymnasiekompetens samt personer över 55 år. Inte att förglömma våra unga arbetssökande som ibland har en krokig väg till första jobbet. Av förklarliga skäl har dessa personer ofta ett större behov av individuellt stöd från AF än andra för att bli rustade och nå fram till jobben. De kan inte – i lika stor utsträckning – sköta sina ärenden via våra digitala kanaler.
Vi vet i nuläget inte vilka delar av vår verksamhet som ska finnas kvar och vilka som ska utföras av fristående aktörer.
Vad vi vet är att vi stöttar människor som kan vara sköra och är beroende av en fungerande verksamhet. Att skära ner så drastiskt på AF:s anslag att vår verksamhet riskerar att raseras, utan att fristående aktörer finns på plats som kan axla dessa ansvarsfulla uppdrag, uppfattar vi som mycket oansvarigt. Om de fristående aktörerna ska kunna bedriva en bra verksamhet krävs att de får tid att bygga upp den. Dessutom måste en kontrollfunktion och riktlinjer för uppföljning finnas på plats. Inget av detta finns ännu. Vi ser med bestörtning på hur vår verksamhet håller på att krascha, när en stor del av personalen sägs upp och kontor läggs ned.
Vi är införstådda med att myndigheten behöver effektiviseras, men detta har gått alldeles för fort.
Ingen tar ansvar för att det har blivit så här. Vi saknar en hållbar plan. Regeringen/beslutsfattarna har börjat i fel ände. Först borde AF:s uppdrag tydliggöras och därefter medel anslås. Nu har man gjort tvärtom och allt är mycket förvirrat. De av personalen som inte kommer att bli uppsagda frågar sig: Är det här en arbetsplats jag vill vara kvar på? Vad kommer det att bli kvar av den i längden?
Att besluten är så drastiska samtidigt som beskeden blir utdragna gör att det är svårt för oss att stå ut. Men vi gör det än så länge för de arbetssökandes och arbetsgivarnas skull, som vi faktiskt gör skillnad för.
Att krascha en myndighet, vilket nu är på väg att ske, kan inte vara ett ansvarsfullt sätt att hantera skattemedel, arbetssökande, arbetsgivare och personal på. Vi befarar att Uppsala kommun kommer att belastas mer. Vi tappar redan nu kompetenta medarbetare. Arbetsgivare riskerar att inte få hjälp vid rekrytering. Arbetssökande riskerar att förlänga sin tid i arbetslöshet. Vem tar ansvar för att dessa farhågor inte blir verklighet?
Sara Byding, Samir Fejzic, Anna Fält, Veronica Gillgren, Salam Kadirzada, Niklas Karlsson, Josephine Lindgren, Per Lindgren, Åsa Petrén, Nurettin Saritas, Trine Wirén, Anna Åkerfeldt
samt ytterligare drygt 70 medarbetare på Arbetsförmedlingen Uppsala Knivsta