Hur länge skulle Uppsala fungera utan elektricitet, dricksvatten, drivmedel, mat och digitala kommunikationer? Frågor om landets motståndskraft och beredskap har ställts flera gånger på senare tid, inte minst under pandemin och efter kriget som pågår i vårt direkta närområde.
Efter murens fall i början av 90-talet har stora delar av det svenska totalförsvaret rustats ner. Lager, depåer och resurser för många miljarder kronor har gått förlorade, som gör att landet i dag står svagt rustat. Det räcker med skyfall, brand i transformatorstationer, kabelbrott, jordskred, virus eller värmeböljor för att förstå utsattheten i vårt komplexa samhälle.
I dag råder det politisk samsyn om att Sverige behöver bli mer robust och ha bättre förmåga att möta kriser. Regeringen har tillsatt flera utredningar och uppdrag har fördelats till ansvariga myndigheter. Myndigheter har en viktig roll, men samtidigt bygger systemet på att privata företag ska kunna tillhandahålla resurser, tjänster och säkra försörjningsberedskapen, i såväl freds- som krigstid. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, konstaterar emellertid att ansvariga myndigheter hittills bara i ytterst begränsad utsträckning initierat samverkan med de enskilda företag som bedriver samhällsviktig verksamhet.
Handelskammaren ville därför ta reda på hur företagen i Uppsala län uppfattar sin roll i totalförsvaret, om det förekommer någon dialog med myndigheter på lokalt och regional nivå, och vilka förväntningar som ställs på företagen i händelse av kris?
Under våren har intervjuer genomförts med 15 företag som har särskilt stor betydelse för krisberedskapen i Uppsala län, inom områden som energiförsörjning, transporter, livsmedelsförsörjning och dricksvatten, samt hälsa, vård och omsorg. Företagen representerar ett tvärsnitt av det svenska näringslivet. Flera är också verksamma över hela landet, varför våra slutsatser sannolikt kan överföras till flera regioner och landet som helhet. Det är ett bekymmer i sig. För Sverige.
En sammanfattande slutsats är nämligen att det bästa för Sverige vore att om möjligt försöka undvika att hamna i en kris, eftersom landet på många sätt inte är rustat för en sådan.
Intervjuerna visar att det till exempel saknas tillräckliga lager av drivmedel, spannmål och livsviktiga läkemedel. De flesta nödvändiga flöden bygger på just-in-time och våra lager rullar därför i praktiken omkring i lastbilar på vägarna. Elnätet har kapacitetsbrister och under riktigt kalla dagar riskerar delar av nätet att stängas av. Utan elektricitet skulle det mesta falla. Alla automatiserade plocklager av livsmedel stannar direkt och kyld mat förstörs på några dagar. Dricksvattnet sinar, toaletter kan inte spolas, bensinpumpar blir obrukbara, alla digitala kommunikationer upphör och kontanter krävs för att handla. På de flesta håll finns det ingen back-up eller reservlösning.
I dag sköts alltså en stor del av vår försörjning av privata aktörer som vid normala förhållanden är mycket duktiga på att utföra kritiska funktioner för att samhället ska fungera. Men vad händer under en kris, när pressade förhållanden ställer högre krav på offentlig-privat samverkan?
Företagen efterlyser en förbättrad och fördjupad dialog med myndigheter och ansvariga aktörer, särskilt på lokal och regional nivå där samverkan knappt förekommer i dag. Strukturer för samverkan behöver etableras, med målet att bygga relationer som förkortar kontaktvägarna och skapar förutsättningar för att kunna agera snabbt när det behövs. Dessa strukturer behöver finnas på plats innan nästa kris är ett faktum.
Företagen vill därför inkluderas tidigare i beredskapsplaneringen och delta i övningar. Det behöver finnas tydliga direktiv och information till företagen långt tidigare än i dag. Nu får de ofta information sista av alla. Frågor om vem som ska finansieras olika beredskapsinsatser behöver också lösas. Är det företaget, samhället eller ska vara det ett delat ansvar?
Bristerna till trots visar intervjuerna att näringslivet är djupt engagerat i beredskapsfrågorna och vill bidra i totalförsvaret, efter förmåga. Företagen är helt inställda på att det som fungerar under ordnade förhållanden även ska fungera vid kris. Företagen har en enorm kraft att ställa om och ställa upp, vilket blev tydligt under pandemin. Det är alltså inte viljan som saknas. Det räcker att börja prata med varandra.