Den 21 januari i år ägde Fadime-dagen rum för nittonde gången. Dagen då vi minns Fadime Sahindal som år 2002 mördades i Uppsala av sin egen far i hederns namn. Artiklar skrevs, ceremonier hölls och sociala medier kryllade av inlägg. De flesta verkar vara överens om att hedersproblematiken i allra högsta grad är levande än i dag. ”Jag hoppas ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem”, vädjade Fadime när hon talade inför riksdagsledamöterna år 2001. Dessa ord har etsat sig fast i mig.
I dag lever hundratusentals människor under så kallat hedersförtryck i Sverige. Det innebär att familjen, ibland hela släkten, systematiskt kontrollerar en individs liv för att upprätthålla släktens ”heder” – ofta genom våld och andra kränkande handlingar. Ett högst aktuellt exempel är när tidskriften Ottar i januari i år rapporterade om en klinik i Stockholm som utför så kallade oskuldsoperationer och påstår att de kan rekonstruera och återställa mödomshinnan. Tidigare har även uppmärksammats flera kliniker dit familjer kan skicka sina döttrar för att genomgå ovetenskapliga oskuldskontroller.
Under de senaste åren har heder som motiv införts som en försvårande omständighet inom ramen för bedömningen av en gärnings straffvärde, även kallad Lex Fadime. Äktenskapstvång utomlands har kriminaliserats och äktenskap som ingås utomlands där någon part är under arton år gammal erkänns inte längre enligt svensk lag. Det är naturligtvis steg i rätt riktning, men det krävs mer.
För de drabbade är hedersförtrycket ständigt närvarande. Hedersfrågan måste bli en punkt på den politiska dagordningen året runt, dygnet runt. Därför är det viktigt att vi följer upp den utredning som lämnades över till regeringen i oktober 2020 och så snart som möjligt lagstiftar om en särskild, kollektiv brottsrubricering för hedersbrott.
Liksom rubriceringen av brottet grov kvinnofridskränkning år 1998 blev ett erkännande av mäns våld mot kvinnor som samhällsproblem, kan kriminaliserandet av hedersvåld bli ett erkännande av ytterligare ett systematiskt förtryck. Detta blir ett samhälleligt ställningstagande som, utöver att få symbolisk och handlingsdirigerande verkan, kommer att ge resultat.
Genom en kollektiv rubricering samlas flera gärningar under ett brott, i syfte att fånga upp ett beteende som utgör en upprepad och utdragen kränkning mot offret. I likhet med brottet grov kvinnofridskränkning skulle en kollektiv rubricering av hedersbrottet underlätta åtal av gärningsmännen, samt leda till fler fällande domar mot de som systematiskt begränsar sina närståendes liv.
Från vänsterhåll hävdas ibland att hedersvåldet härleds ur patriarkala strukturer och att det är ett led i mäns våld mot kvinnor. Detta är dock en kontraproduktiv förminskning av ett allvarligt samhällsproblem. Hedersvåld utövas nämligen ofta av en hel släkt och drabbar både unga män och kvinnor. Istället för att se hedersförtrycket för vad det är, förminskas problemet till att rymmas inom en annan typ av förtryck på grund av rädsla för att ”peka ut” vissa samhällsgrupper – men vi har inte råd med identitetspolitiska manövrar på bekostnad av människoliv som går i kras.
Det borde vara en självklarhet, inte en politisk fråga, att alla människor ska kunna leva sina liv på det sätt de själva önskar. Tyvärr är så inte fallet idag. Hedersfrågan är enligt mig en av vår tids viktigaste frihetsfrågor. Låt oss en gång för alla få upp hedersfrågan på den politiska agendan år 2021 och låt den stanna där tills envar kan leva livet till fullo. Blunda inte för offren och vänd dem aldrig ryggen.