Den 9 juni röstar vi som bor i Uppsala kommun om översiktsplanen ska begränsa bebyggelseutvecklingen i Uppsala stad genom ett ökat byggande i tätorterna längs järnvägen norr- och västerut. I potten ligger också spårvägsbygget. Beroende på resultatet kan pendeln i byggandet åter svänga utåt eller i en fortsatt förtätning i staden. Under de senaste 150 åren har det skett en återkommande pendelrörelse i bebyggelseutvecklingen. Vart är vi nu på väg?
För Uppsala innebar industrialiseringen från slutet av 1800-talet etableringen av industriföretag ur hantverket och en påtaglig inflyttning av arbetare, hembiträden och pigor. Expansionen kunde inte härbärgeras inom ramen för 1600-talets stadsplan. En ny stadsplan lades ut 1880 och en stor del av stadens expansion fram till andra världskriget skedde inom dess gränser. Oreglerad bebyggelse ─ ”kåkstäder” för arbetarklassen ─ växte fram utanför planen i områden som Petterslund, Eriksdal och Erikslund.
Välfärdssamhällets tid tog fart efter krigsslutet 1945. I Uppsala innebar det nedläggning av industriföretag som tillverkade konsumtionsvaror där 45 procent av stadens vuxna invånare arbetade. Företagen klarade inte generations- och ägarskiften i den hårda internationella konkurrensen. Fabriker med höga skorstenar sågs inte av stadens politiker som framtiden. Pharmacia som flyttat in från Stockholm företrädde däremot något framtidsinriktat via samarbetet med universitetens forskare. Den offentliga sektorn och handeln växte och sög upp friställda arbetare och tjänstemän. Folkmängden ökade stadigt.
Staden var 1950 i det närmaste fullbyggd inom stadsplanen, även om den gamla stadskärnan förtätades när den äldre, låga, reveterade träbebyggelsen ersattes av varuhus, kontor och bostäder i sten och betong. Välfärdssamhället medförde en väldig ─ planerad ─ expansion av stadens bebyggda yta, men inte i någon direkt förtätning. Från slutet av 1940-talet öppnade inkorporeringen av grannsocknar och kommunslagningar för nya möjligheter. Bostadsbyggandet sköt fart utanför den gamla stadskärnan. Invånarantalet passerade 150 000 under 1980-talet. Nya bostadsområden tillkom, som Flogsta, Tunabackar, Löten, Gränby, Salabackar, Eriksberg och Gottsunda. Kommunen växte dessutom med småhusområden i Knivsta, Storvreta och Bälinge.
Parallellt skapades nya industriområden som Boländerna. Arbetsplatser, bostads- och handelsområden sammanknöts med en markslukande trafikapparat för den framväxande bilismen.
Efter 1990-talskrisen kom nya krafter att sörja för Uppsalas befolkningstillväxt. Pendeln svängde inåt. Expansionen skedde genom en förtätning i den befintliga staden. Tidigare industriområden revs och nya bostadskvarter byggdes i Kungsängen, godsstationen och Librobäck samt längs kraftledningsstråket mellan Salabackar och Årsta. Handeln expanderade i stadens periferi. Segregationen växte efter en minskning under den föregående expansionen.
Uppsalas översiktsplan bör ge expansionen en tydlig riktning. Om bostadsbyggande efter en oviss paus åter ska skjuta fart behövs räntesänkningar, lägre byggkostnader, inflyttning samt att politikerna håller fast vid fyrspårsavtalet. Kommunen äger mark söderut på östra sidan om ån men är för övrigt beroende av markägare, byggbolag och finansiärer. Nya bostäder byggs på gamla industritomter, som Ångkvarn, främre Boländerna och Librobäck. Det innebär en bostadsförtätning i den gamla staden. Dessutom växer Rosendal, Gottsunda och Ulleråker. Men det räcker inte för att hysa 350 000 invånare år 2050. Det blir att växa på åkermark och i kommunens mindre tätorter med stora kostnader för infrastrukturen.
Vilket blir nästa mönster i den in- och utgående bebyggelsependling som under 150 år kännetecknat Uppsala? Högre hus och fortsatt förtätning i staden eller villor och hyreshus på åkermark? Eller både och? Kan folkomröstningen verkligen bestämma pendelrörelsens riktning under den fjärde expansionsfasen?