Under onsdagen skrivs det ett stycke europeisk historia på Nato-högkvarteret här i Bryssel.
Då samlas representanter för försvarsalliansens medlemsstater och för den förra jugoslaviska republiken Makedonien.
Deras uppgift är att skriva under ett protokoll som gör Nordmakedonien, som landet numera ska kallas, till Natos 30:e medlemsstat. Om ungefär ett år, när parlamenten i alla de 29 medlemsländerna hunnit godkänna det, är Nordmakedonien fullvärdig medlem av försvarsalliansen. Som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg formulerade det på mikrobloggen Twitter: ”Den 6 februari skriver vi historia”.
Det är lätt att hålla med. Inte bara för att ännu ett land från bakom den gamla järnridån nu ansluter sig till alliansen. Utan för att namnfrågan i nästan tre decennier har blockerat Nordmakedoniens europeiska väg, dess närmande till EU och Nato.
Därför ska inte minst grannlandet Grekland och dess statsminister Alexis Tsipras dela äran för att denna till synes olösliga konflikt kunnat lösas.
Frågan var känslig eftersom namnet är så starkt kopplat till identiteten hos båda nationerna. Till grekernas för deras anknytning till det antika Grekland och dess makedonska arv. Därför påpekar greker gärna att de i Nordmakedonien ursprungligen är slaver. Å andra sidan menar de på andra sidan gränsen att också de har en makedonisk identitet och vill fortsätta kalla sig och känna sig som sådana.
Men efter många vändor godkändes kompromisslösningen av båda parlamenten och därmed hävdes det veto som Grekland lagt mot Nordmakedoniens eventuella EU- och Nato-medlemskap.
Att de kommit överens och lyckats nå fram till en lösning är därför stort – faktiskt klart större än vad vi kan föreställa oss.
Tänk bara vad svenskarna skulle säga om Sverige skulle tvingas byta namn till Östnorge? Eller Nord-Danmark, om det känns bättre?
Det har dessutom skett i en tid när nationalism och trångsynthet griper allt fastare tag i västvärlden och som inte gör det hela mindre anmärkningsvärt. Goda nyheter kommer nuförtiden från Balkan. Även det är anmärkningsvärt och roligt.
Namnfrågans fredliga lösning har naturligtvis inte skett utan våndor och utan höga politiska kostnader. Såväl premiärminister Zoran Zaev och hans kollega Alexis Tsipras i Aten har tvingats spendera stora mängder av sitt politiska kapital och sin prestige för att få igenom den. Båda har utmålats som allt från landsförrädare till ynkryggar av politiska motståndare på båda sidor. Men det är bara så stora reformer kan göras.
Zaev och Tsipras har visat stort politiskt mod. De satsade nästan allt och de vann. Det hedrar dem båda.
Därmed visar de vägen inte bara för Balkan, där fler länder står inför lika svåra beslut. Utan också för västvärlden, som på sistone har förlorat sin förmåga att lösa konflikter och göra reformer.
Detta historiska beslut leder till att Nordmakedonien nu kan inleda processen till medlemskap i både Nato och EU – vilket rimligtvis också kan föra de två länderna närmre varandra.
Det är inte bara stort – det är precis sådant tänkande som alla vi i EU behöver så mycket mer av.
Jasenko Selimovic, Europaparlamentariker (L)