Vi kristdemokrater vänder oss emot att politikerna med pekpinnar ska in i familjer och peta. Alla politiker besjälas av en ideologi. Det är utifrån den vi vill förändra samhället. Men vänstern nöjer sig inte med att förändra på samhällsnivå.
De nöjer sig inte med kontroll över staten, kommunen och landstinget. De vill ha kontroll över allt i människors liv. Där skiljer sig vänstern från kristdemokratin.
Vi vet att samhället är uppbyggt av olika sfärer som har olika regler. Statsbudgeten har vissa regler, näringslivet andra och familjerna sina egna. Varje sfär har sina egna förutsättningar och sina egna gränser. För familjerna borde den gränsen gå vid hemmets fyra väggar. Där, vid köksbordet, med utsikt över barnens teckningar upphängda på kylskåpet och med middagen väntandes i ugnen, kan familjer bestämma själva över sina liv. Där behövs varken ministrar, tjänstemän eller politiker. Där behövs bara mammor, pappor och barnen, som själva bestämmer över sina egna liv.
Så vill inte vänstern ha det. Det tydligaste tecknet på detta är att de vill tvångskvotera föräldraförsäkringen. Detta är mycket märkligt, eftersom dagarna redan i dag är uppdelade på båda föräldrarna, men att de sedan kan överlåtas.
Det är inget fel på att båda föräldrarna är hemma med barnen hälften av tiden var, men det är heller inte den enda möjlig alternativet.
Att man från politiskt håll kan bestämma att det alltid, oavsett situation är bäst att familjer delar helt lika är orimligt.
För Kristdemokraterna är det obegripligt att både vänster och – märkligt nog – delar av borgerligheten vill göra sig till förmyndare över småbarnsföräldrar och bestämma över svenska folket.
Tvärtom behöver vi ta allvarligt på människors fri- och rättigheter. Överdrivet? Nej, familjen är faktiskt den enda gemenskap, vid sidan av den mänskliga individen själv, som har rättigheter enligt FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter. Familjen har rätt till "statens och samhällets skydd". Dessutom har mödrar och barn särskild rätt enligt samma deklaration till ”omvårdnad och hjälp”. I Barnkonventionen, som regeringen vill göra till svensk lag, står att: barnet har rätt, så långt det är möjligt, att bli omvårdat av sina föräldrar.
Men det är inte bara konventioner och deklarationer som hävdar föräldrarnas rätt till sina egna barn. Svenska folket gör det också.
När Sifo nyligen frågade svenska folket svarade åtta av tio att föräldrarna själva ska få bestämma över hur dagarna fördelas.
Det är en tydlig signal. Föräldrar vill själva skapa förutsättningarna att forma sin och sina barns vardag. Politiken ska stödja dem, men inte bestämma över dem. Tillit till föräldraansvaret ger trygga barn. Det är extra nödvändigt när vi ser hur den psykiska ohälsan ökar bland våra barn, samtidigt som tiden de spenderar med sina föräldrar minskar.
Anknytningen under barnets tre första år är helt basal för hur framtiden ska te sig. Och vi behöver skapa förutsättningar för att våra barn ska få en trygg uppväxt med en trygg anknytning till mamma och pappa. Föräldrar känner sina barn bättre än politikerna gör – och alla familjer och alla barn är dessutom olika.
Därför vill vi införa en barnomsorgspeng, en möjlighet för familjer som inte väljer förskola att i stället erhålla 6 000 kr i månaden mellan ett och tre års ålder.
Men barnen behöver också värnas när de lämnar familjens trygga famn och börjar på förskola och skola. Att pojkar och flickor ska ha samma förutsättningar och samma möjligheter är en självklarhet. Alla barn ska stöttas och stärkas till att bli sina egna individer. Men det innebär inte bara att det stödjas, utan också att politiken måste hålla sina fingrar borta. De ska inte styra och ställa och kräva att pedagoger bestämmer hur barn ska leka, bänder brandbilar ur händerna på pojkar och säger åt flickor att inte leka med dockor.
Vänsterregeringen har valt att leka experimentverkstad med barn som försökskaniner, när de inför genusflum i läroplanen. Utbildningsministern presenterar ett förslag till läroplan som ger personal på förskolan uppdraget att "utmana barnen att inte göra könsstereotypa val".
Det normlösa blir norm i vänsterns Sverige.
Det tycker Kristdemokraterna är helt fel. I vårt Sverige kan alla välja själva, utan politikens hjälp. Sveriges mammor och pappor vet bättre än Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP).