Jag kom till Sverige som 28-åring och kunde inte svenska. Jag lärde mig på SFI och genom att läsa gratistidningen i Uppsala och att lyssna till musik och läsa låttexter samtidigt. Jag gick med i ett politiskt parti och var ganska tyst i början då min svenska inte var superbra och jag inte var insatt i alla frågor. Jag lyssnade, jag samtalade och jag sökte jobb efter jobb. Fast jag var arbetslös och inte kunde så bra svenska, behandlade kamrater i Vänsterpartiet mig som en person som var viktig och hade något värdefullt att erbjuda partiet och det svenska samhället.
Jag blev anställd av en statlig arbetsgivare som såg mina kompetenser för vad de var: en tillgång för arbetsplatsens verksamhet. Mina kolleger behandlade mig med respekt och kallade mig deras kollega redan från början av min praktik som sedan blev en fastanställning. Jag behövdes inte bara för min yrkeskompetens, utan också för att jag pratar flera språk flytande. Jag blev bättre och bättre på svenska och började undervisa kurser på svenska såväl som på engelska. Jag blev uppmuntrad att skriva om min forskning på svenska och det blev publicerat i en bok. Det var inte mitt livs bästa verk på grund av språknivån då men någon gav mig en chans. Alla behöver få en chans.
När jag var småbarn, slutade min pappa försöka lära mig italienska då kunskapen om flerspråkighet i barndomen var bristfällig bland allmänheten. Man trodde att när jag och min syster blandade ihop italienska och engelska att vi inte skulle lära oss varken den ena eller den andra fullständigt. Trots att det vid varje familjesamling talades vår familjs språk, sicilianska (italienska var samhällets och skolans språk i familjens hemland, och sicilianska hade ingen hög status), var det aldrig på fråga att jag skulle få lära mig sicilianska. Det språket som mormor, morfar, farmor och farfar pratade, sjöng i, skrattade i och kanske till och med älskade i upphörde för mig och min syster. Jag fick börja om att lära mig italienska på högskolan, som främmande språk.
Språk har alltid varit intressant för mig: en källa till glädje, hopp, frustration, kärlek, ilska, sorg, nostalgi och gemenskap. Jag hade en dröm som barn att lära mig världens alla språk. Min handledare på masterprogrammet i tillämpad språkvetenskap i USA sa till mig att anledningen att jag var så ivrig att lära mig andra språk var för att mitt språk hade tagits ifrån mig som barn. Jag skämdes när jag förstod att han hade rätt. Hans syfte var inte att skuldbelägga mig utan belysa ett fenomen om hur viktigt modersmålet är för oss människor och varför det är ännu viktigare att uppmuntra föräldrar och barn att inte offra familjens språk för att passa in i samhället. Vi mår inte bra av det, våra liv blir mindre färgglada och vi tappar tillhörighet till familjen, till dåtiden och till en del av oss själva i samtiden. I dag använder jag använder min portugisiska i utländska samarbetsprojekt i statens tjänst. Jag är en tillgång för Sverige och är stolt över det.
När jag läser om Liberalernas förslag att språktesta barn, Moderaternas förslag att ADHD-testa och medicinera barn i utsatta områden och Socialdemokraternas förslag att inget område ska ha mer än 50 procent ”utomnordiska” invånare, tar jag åt mig det som person, som pedagog, som forskare, och som medmänniska. Okunskapen bland dessa politiker är så stor att deras ord ekar konstant i mitt huvud, flera dagar efter. Jag läser vittnesmål och berättelser från person efter person som ger en annan bild av verkligheten än den som Liberalerna, Moderaterna och Socialdemokraterna försöker måla upp: att vissa språk har högre status, att föräldrar är så okunniga att de inte ens förtjänar deras föräldraskap, att det är vårt fel att samhället är rasistiskt och att människor med utländsk bakgrund inte ges en chans. En del av mig dör lite.
Men alla repliker, vittnesmål och min egen resa ger mig kraft. Vi är också svenskar, vi är också människor med drömmar, hopp och tillgångar. Vi behövs. Just du som läser detta behövs. Så alla ni ”utomnordiska”, tro aldrig att ni inte betyder något för detta samhälle. Utan era kunskaper, erfarenheter, språkkompetenser skulle Sverige vara en mindre bra plats att leva i.