Ansvariga politiker inom Socialdemokraterna försöker inte ens förneka att man skurit ned på äldreomsorgen under sina år i styret, utan säger öppet i UNT (21/4) att detta är ”ett resultat av årtionden av en äldreomsorg som inte prioriterats”. Det är bedrövligt.
Det är ingen mindre än äldrenämndens ordförande, kommunalrådet Eva Christiernin (S), som uttryckt sig så. Hon menade också att nedprioriteringen som skett ska ”politikerna stå till svars” för. Det hedrar henne i och för sig att hon erkänner det, men det gör inte sakfrågan mindre allvarlig.
Socialdemokraterna är nu inne på sitt åttonde år vid makten i Uppsala och i regeringen. Under dessa år har de närmast slaktat hemtjänsten där brukarna fått hela 11 timmar färre besök i månaden än under Alliansåren. De har lagt ned avdelningen för vård vid livets slut, genomfört fördyrande kommunaliseringar av äldreomsorgen, sagt nej till fler träffpunkter för äldre, underlåtit att bygga fler trygghetsboenden och gjort biståndsbedömningarna till äldreboendena betydligt hårdare.
Och nu erkänner Eva Christiernin att neddragningarna har varit en medveten strategi.
Granskningen av pandemihanteringen inom Uppsalas äldreomsorg är gjord av Sweco och domen är hård. Rapporten slår bland annat fast att det inte funnits tillräckligt med resurser eller skyddsutrustning, att bristen på sjuksköterskor var påtaglig och att personal med bristande svenska hade svårt att följa hygienrutinerna.
Bakom orden finns en svårsmält verklighet. Det är äldre, sköra människor som levt sina sista dagar i isolering från omvärlden. Och livets slut kantades inte av stillhet och frid, utan av covid-19 och bristen på adekvat vård.
Det är nästan så att ord inte räcker till när man tänker på hur dessa människor kände under sina sista levnadsdagar. Alla människor borde få sluta livet i kretsen av sina nära och kära, med smärtlindring och ett sammanhang som innebär ett värdigt avslut på livet. Men redan innan pandemin så skar S kraftigt ned på den palliativa vården trots högljudda protester från oppositionen.
År 2015 lade man ned Omtanken, ett uppskattat palliativt korttidsboende. På avdelningen fanns sjuksköterskor och undersköterskor tillgängliga dygnet runt, liksom läkare och jourläkare. Patienterna fick bra smärtlindring och hjälp med sina sjukdomstillstånd, och stöttades såväl fysiskt som andligt.
S-styrets argument för nedläggningen var att vård vid livets slut ”inte var en kommunal angelägenhet”. Men i stället för att sätta sig ned med regionen för att hitta en lösning så valde man att ensidigt lägga ned verksamheten.
Vi har många gånger sedan dess påtalat faran i att inte prioritera värdig vård vid livets slut. I pandemin förstärktes detta ytterligare. Regeringens tafatta hantering av smittspridningen i samhället, där man hela tider försöker skjuta över hela ansvaret på Folkhälsomyndigheten och regionerna, har lett till en hög dödlighet bland äldre, ofta redan sköra personer.
När det gäller den viktiga vården i livets slutskede har vårt förslag under flera år varit att man ska inrätta ett särskilt palliativt sjukvårdsteam för kommunens äldreboenden och öka bemanningen av sjuksköterskor. Nu senast i budgetprocessen för 2021 finansierade vi kristdemokrater ytterligare förslag för en bättre äldreomsorg med ett tillskott på 70 miljoner, där vi förutom den palliativa vården också föreslog satsningar på tryggare hemtjänst, höjda löner för personalen och att motverka den ofrivilliga ensamheten. Men S har konsekvent sagt nej till alla förslag som gäller stärkt välfärd för äldre.
Det är inget annat än sorgligt att bevittna S fullständiga nonchalans i en sådan viktig fråga som äldreomsorgen. Nästa val kan Uppsalaborna rösta på partier som inte skär ned på samhällets allra sköraste, utan som i stället anser att människovärdet inte har någon åldersgräns.