År 1759 framställdes en mycket viktig skrift här i Uppsala: ”Tankar om borgerliga friheten.” Den skrevs av Peter Forsskål som var en av Linnés lärjungar som studerade juridik såväl som arabiska dialekter i Egypten. Forsskål gick bort i unga år, men skriften som han, trots motstånd, hann trycka innehöll politiskt banbrytande idéer.
Han förespråkade framför allt pressfrihet och att makthavarna skulle kunna granskas.
Det är mycket tack vare honom som Sverige fick världens första tryckfrihetsförordning år 1766. Han, och andra frihetstänkare i Europa, släppte tillsammans loss idéer som kom att bana vägen för den demokratiska revolutionen.
Men i dag, mer än 250 år senare efter Forsskål skrift finns det anledning att uttrycka stark oro över demokratiutvecklingen.
Under lång tid har historiker och statsvetare betraktat vägen till den moderna demokratin som en dramatisk resa, som inleddes genom de franska och amerikanska revolutionerna på 1780-talet. Utvecklingen under 1800- och 1900-talen präglades sedan av svackor, motreaktioner och auktoritära mellanspel.
Den politiska liberalismen – i betydelsen fria val, legitim opposition, yttrandefrihet, föreningsfrihet och mänskliga rättigheter – har gång på gång återhämtat sig för att sedan spridas till allt fler länder.
Berlinmurens fall 1989 bidrog i det perspektivet till den mest imponerande ökningen av antalet demokratier någonsin.
Betraktat med dagens ögon finns här ett problem. Den så kallade moderniseringsskolan har kopplat demokratiseringen till den ekonomiska liberalismen. Man har tänkt sig att ekonomisk tillväxt, frihandel och ett öppet företagsklimat går hand i hand med en utveckling mot politisk demokrati. Man har också pekat på förekomsten av en positiv spiral. Demokratin förutsätts vara självförstärkande. Demokratiska normer rotar sig allt djupare över tid vilket ökar sannolikheten för demokratins fortlevnad.
Sådan som utvecklingen i verkligheten har blivit finns det skäl att stanna upp och ompröva dessa antaganden.
Den israeliska statsvetaren Azar Gat påpekade tidigt hur Ryssland och framför allt Kina lyckades förvånansvärt bra med så kallad auktoritärt statsstyrd kapitalism.
Ekonomisk tillväxt är inte beroende av demokrati. Och vad gäller de djupa rötterna så visar sig de alltför ofta vara oförmögna att tränga djupare än den ytliga matjorden.
I många länder har det gått förvånansvärt fort att rulla tillbaka demokratiska landvinningar.
Ett exempel är Indien där sedan 2014 hindunationalistiska krafter sprider ett slags rädslans och tystnadens kultur när oppositionella och minoriteter hotas, misshandlas och till och med mördas. Tyvärr ser vi alltför många liknande trender runt om i världen.
Forskningsinstitutet Freedom House rapporterar för trettonde året i rad om en nedåtgående trend för demokratin i världen. Särskilt är pressfriheten drabbad.
I en av deras rapporter från 2017 framkom det att endast 13 procent av världens befolkning har tillgång till helt fria massmedier – och de visade nyligen att den nedåtgående trenden håller i sig.
Demokratinedgången drabbar även länder som länge varit demokratier.
De statsvetare som har reagerat på utvecklingen pekar ut flera faktorer som bidragande till nedgången. Det handlar om växande stöd för populistiska krafter, immigrations- och integrationsutmaningar, försvagande av de statliga institutioner som ska bära upp demokratin och skydda mänskliga rättigheter.
Det handlar dessutom om en identitetspolitisk agenda som spridit sig från universiteten till politiken, där den haft en så pass söndrande effekt att till och med en person som Donald Trump kunde väljas till USA:s president.
Men är vi inte bara i en svacka igen – en nedgång som skulle kunna motsvaras av en ännu större seger för demokratin när pendeln slår tillbaka? Det främsta skälet till att vara försiktig med den tanken är att världen befinner sig i ett helt nytt läge.
Under den tid som demokratierna började bli fler var västvärlden, med alla sina fel och brister, politiskt och ekonomiskt mycket stark. Den politiska liberalismen fick utvecklas där på ett unikt sätt. I dag är det annorlunda.
Nästa år är det sammanlagda värdet av de ekonomierna i Asien större än de i Väst.
Geopolitiskt genomför västländerna, och då främst USA, ett slags tillbakadragande från Stillahavsområdet, Afrika och Mellanöstern. Samtidigt bygger Kina sina allianser med länderna omkring sig, och än längre bort via de nya sidenvägarna på land och till havs. Allt fler EU-länder ingår nu mer än tidigare bilaterala avtal med Kina. Makten i den nya globala världsordningen som växer fram förskjuts dramatiskt österut.
Utvecklingen leds av Kina som med modern teknologi bygger en totalitär stat utan tidigare motstycke.
Utöver detta ställs allt oftare de växande miljöproblemen mot demokrati, samtidigt som migrationsfrågor formar politiken mer än någonsin. Därför går det inte att förvänta sig att demokratierna i Väst kommer att reparera sig själva per automatik. Det kommer att bli svåra vägval framöver.
Arbetstillfällen kommer att ställas mot organisations- och pressfrihet. Miljö mot rörelsefrihet.
Ska demokratin kunna försvaras så kommer det att kräva att vi kan argumentera för värdet av fri- och rättigheter, som ofta formuleras i abstrakta termer, i relation till konkreta ekonomiska tillväxtmål, miljön, geopolitik, frihandel, migrationspolitik och integrationsfrågor.