Det är intressant men i synnerhet dystert att ta del av all pessimism och allt elände som relateras till EU. Talleyrand, Napoleons utrikesminister, påstod att ”det är lika lätt att dra ett streck i vattnet som att skilja inrikespolitik från utrikespolitik”.
Detta kan i allra högsta grad gälla som analys för svensk politik.
Svenska politiker verkar medvetet fösa åt sidan de vinster medlemskapet i EU innebär. Och så försöker man misskreditera unionen för att på så sätt avleda från inrikespolitiska problem och oönskad uppmärksamhet.
Vårt land är på väg att fastna i ”en skuldsättning som kommer att styra oss decennier framöver”. Vårt ”självbestämmande stryps”. Framtiden är ”liktydig med överstatlighet”. Vi berövas vår skattepolitik och socialpolitik. ”Underkastelse” riskeras.
EU är överstatlighet. Det borde alla veta. De stora frågorna följer inte eller ryms inte inom nationalstatens gränser. Vi har överstatlig lagstiftning på en rad områden, och därmed har vi fri rörlighet inom EU. Svensk ekonomi kräver konkurrensneutralitet. Annars knäcks vår förmåga att exportera, och då störtdyker välfärden. Att de gigantiska klimat- och miljöproblemen måste mötas och lösas överstatligt måtte väl alla tillstå. Och det ska understrykas att EU inte kan roffa åt sig, EU måste få sig sin makt tilldelad.
Det finns knappast nog av dystra framtidsscenarier som vårt EU-medlemskap kan medföra. Vi kan bli bundna till händer och fötter av diktaturen Kina, som kan komma att stå som långivare till vår arma kontinent.
Någon borde kanske, trots allt, erinra om att Kina redan innan Sverige var medlem i EU hade infiltrerat i länder världen över. Och att Peking, långt före coronapandemin och europeiska rådets beslut i juli i år, om de många miljarderna, lagt eller fått lägga beslag på åtskillig europeisk och internationell egendom och verksamhet.
Det är svårt att förstå att det så ytterst sällan funderas över hur Europa skulle tett sig eller fungerat om EU inte funnits. Och hur skulle EU:s och vår framtid artat sig om pandemin fått förlama handel och politik i vårt Europa? Finns det någon som tror att Kina skulle sitta med armarna i kors, om uttrycket tillåts, ifall Medelhavsländerna hamnat i politiskt och ekonomiskt kaos? Och att en sådan utveckling inte skulle ha drabbat Sverige.
Och det märkligaste av allt! För 75 år sedan slutade det ofattbart grymma och blodiga andra världskriget.
Europas historia är fylld av krig och blodspillan. Ingenting, absolut ingenting, kan vara viktigare än att göra allt vi kan för att främja framtida fred.
Det var i det närmaste ett mirakel att ärkefiender Frankrike, Tyskland, Italien kunde finna försoning, att ledarna Schuman, Adenauer, de Gasperi mäktade påbörja fredsbygget, det europeiska huset. Personligen undrar jag om detta varit möjligt, om inte EU:s fäder vetat vad kristet tänkande rymmer, fred, frihet och försoning.
EU är ett fredsprojekt! Och EU har som fredsprojekt lyckats hittills.
Hur kan det komma sig att detta faktum göms undan i alla miljardresonemang? Är vi så fast i det vi ständigt talar om, välfärdsstaten, att vi bortser från att den överhuvud inte existerar utan fred ?
För det kan väl inte vara så att vi nu levande tillmäter oss så stora mått av visdom och klarsyn att vi därmed föreställer oss att krig inte kan återupprepas?
Ingen kan veta vad framtiden skulle medföra om nationalstatsgränser åter började monteras upp. Men vi kan väl vår historia så väl så vi vet hur Europa såg ut när varje land försökte och ville vara sig själv nog. Nationalismen leder till krig sa franske presidenten Mitterand. Samma påpekande har upprepats av ledande tyska och andra kontinentala politiker.
Fred kräver mer än ord på traktater. Fred och demokrati måste ständigt vinnas för att behållas. Och fred fordrar samförstånd, solidaritet, europeisk och global. Annars går framtiden förlorad!