I dag avslutar jag mina månadsvisa besök i länets naturreservat. Det sker samtidigt som FN:s konferens, Cop-15, om biologisk mångfald just avslutats i Montréal i Kanada. På konferensen var två frågor i centrum: skyddande av natur och att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Utarmningen av biologisk mångfald är tillsammans med klimatfrågan några av de största utmaningarna mänskligheten står inför. Dessa frågor måste givetvis hanteras globalt, men samtidigt kräver de aktivt arbete lokalt och regionalt.
I januari inledde jag mina månadsvisa besök i skyddad natur med en vandring i det alldeles nybildade naturreservatet Dansarberg i Östhammar och i dag avslutar jag med ett besök i naturreservaten Hammarskog och Vreta udd i Uppsala. Under mina hittills elva besök i skyddad natur har jag bland annat tagit del av kulturmiljön i Hårsbäcksdalen, det unika älvlandskapet i Dalälven, arbetet med att restaurera Hjälstaviken samt den breda samverkan mellan aktörer i Natura 2000-området Biskops-Arnö. På flera av vandringarna har jag haft sällskap med representanter från kommunledningarna i berörda kommuner.
Naturvård och biologisk mångfald är en strategisk fråga inte bara för bevarandet av arter utan också i högsta grad för oss människor. Under pandemin blev det tydligt hur viktig naturen är för människors hälsa och rekreation. Naturen är en plats för återhämtning, social samvaro och friskvård. Intresset för friluftsliv har ökat de senaste åren och tillgängligheten till naturen ökar tack vare grillplatser, stigar, toaletter och parkeringsplatser. Länsstyrelsens arbete med att skapa möjligheter för alla att besöka våra naturreservat fortsätter. Nyligen invigde vi ett nytt utflyktsmål i naturreservatet Aspnäs i Heby kommun med bland annat hårdgjord gångväg, trädäck och eldstäder med hög tillgänglighet.
Den tätortsnära naturen är för de flesta avgörande för vardagsrekreationen. Det handlar inte bara om naturreservat utan om att kommunerna i sin planering generellt tillgodoser behovet av närbelägna rekreationsområden. Samhällsutbyggnad i form av nya bostäder, verksamheter och kommunikationsleder tär på naturresurserna inte minst i tätbefolkade områden där mer eller mindre irreversibla skador uppstår.
Vi behöver fortsatt skydda områden från exploatering och intensivt brukande, ett arbete som stundtals ifrågasätts. Men med ett arbetssätt från myndigheterna som huvudsakligen bygger på frivillighet och ersättningsnivåer där markägaren erhåller 1,25 gånger marknadsvärdet för marken borde det inte vara fallet. För ett fortsatt framgångsrikt arbete krävs resurser för att ersätta markägare. Minskade statliga anslag för skydd av natur innebär, förutom minskad biologisk mångfald, även minskade ersättningar till landsbygden. Ersättningar som skapar förutsättningar för andra investeringar hos berörda markägare.
Likadant är det med medlen för skötsel av naturreservaten. Vi använder dessa resurser bland annat till att upphandla entreprenörer som gör åtgärder i våra reservat och till att teckna avtal med djurhållare som håller betesmarkerna öppna. Sammanfattningsvis bidrar de statliga medlen för skydd och skötsel av natur till utveckling av landsbygden. Det bidrar till den lokala ekonomin, utvecklar entreprenörsskapet, gynnar förutsättningarna för naturturism och ökar förtroendet för naturvårdsarbetet.
Från FN-mötet i Montréal kommer tydliga och uppfodrande signaler. Förlusten av biologisk mångfald ska ha hejdats till 2030. Utan effektiva åtgärder för att skydda och återskapa förstörda naturområden går det inte att klara världens klimatmål. De globala kraven ska omsättas i praktisk handling.
I dag ser jag fram emot att besöka två tätortsnära reservat med höga naturvärden. Jag ser också fram mot ett fortsatt aktivt naturvårdsarbete både nationellt och i länet. För den biologiska mångfalden, för en levande landsbygd och inte minst för alla oss medborgare genom goda möjligheter till rekreation, friluftsliv och välbefinnande.