Högskolan som en viktig aktör för tillskapandet av nya jobb i form av studenter som efter en master examen, eller kanske till och med efter en kandidatexamen, tar initiativ till nya verksamheter är helt underskattat och fullständigt negligerat i den politiska debatten.
I dag (och i morgon) är anställningsskapandet minst lika viktigt för samhällsutvecklingen som att studenterna utvecklar kompetenser som de kan använda i framtida anställningar. Detta hör vi sällan eller aldrig något om vare sig i utbildnings- eller den arbetsmarknadspolitiska diskussioner.
Arbetslösheten bland unga är mycket hög i Sverige. Långtidsarbetslösheten i denna grupp har tredubblats under alliansens regeringsperiod. En stor andel av dessa kommer sannolikt att hamna i permanent utanförskap, förödande både för individen och vårt samhälle. Merparten består naturligtvis av dem som saknar en högre utbildning men även denna grupp är drabbad. Trots att samhället nog oftast får tillbaka det man satsat på utbildning sett ur ett längre perspektiv, är detta en oacceptabel situation, inte minst för den drabbade studenten.
Samtidigt rapporterar Svenskt Näringsliv att var fjärde rekryteringsförsök misslyckas för att företagen inte finner rätt kompetens.
Glappet mellan utbildning och arbetsliv måste minska. Det gäller vare sig vi talar om gymnasieskolan eller om de eftergymnasiala utbildningarna. Det är utbildningsinsatser som i första hand förbereder unga personer för riktiga jobb. Men, vi behöver också förändra vårt sätt att tala om utbildning, arbetslöshet, och jobbpolitik.
Den arbetsmarknadspolitiska diskussionen rör sig alldeles för ofta enbart kring kompensatoriska insatser; för ungdomar som saknar grundläggande utbildning, de redan arbetslösa och andra grupper som behöver olika stödinsatser. Visst behövs detta, ingen ska behöva gå sysslolös, att inte vara behövd passiviserar och äter sig in i själen på alla, ung som gammal.
Men låt oss en stund rikta blicken mot högskolan och dess studenter när vi talar arbetsmarknadspolitik. Varje år examinerar svenska lärosäten ca 60 000 unga människor från universitet och högskolor. De flesta med goda kunskaper, gott självförtroende och positiv framtidstro. Det senaste decenniet har visserligen högskoleutbildningarnas koppling till arbetsmarknaden diskuterats livligt men dessvärre under den mycket begränsande beteckningen ”anställningsbarhet”, en term som låser tanken till att en högskoleutbildning alltid ska leda till anställning.
Många av högskolans studenter kan och vill mer! Och en högskoleutbildning kan erbjuda mer utan att för den skull behöva tappa sin kärna, det vill säga att stimulera och driva studenternas kritiska, analytiska och kreativa tänkande.
I en rapport från Reform institutet, beställd av Stiftelsen för Strategisk Forskning, förespås att 53 procent av svenska yrken kommer kunna ersättas av digital teknik inom två decennier och 2,5 miljoner jobb i Sverige därmed att beröras.
Nationalekonomiska beräkningar menar att ett nytt kvalificerat jobb kan generera tre till fyra nya arbetstillfällen. Vilka är bättre skickade än de unga människor som just gått ut högskolan att utveckla många av de nya kvalificerade jobben som kommer att behövas? Låt oss se och ta tillvara på den enorma potential vi har här. Om vi hanterar detta klokt kan vi bli vinnare, men för det behövs en innovativ utbildningspolitik kopplad till en lika innovativ arbetsmarknadspolitik – som båda vågar möta varandra.
Lena Adamson, docent i psykologi vid Stockholms universitet, expert i högre utbildningsfrågor.