Som livsmedelsproducent och dessutom som förtroendevald blir man bestört när man upptäcker att statliga myndigheter skor sig på oss lantbruksföretagare. Inte nog med att våra ersättningar har haft svårt att komma oss lantbrukare till handa under ett antal år från Länsstyrelsernas behandling via Jordbruksverkets datasystem. Dessutom upptäcker man att nästa statliga myndighet Livsmedelsverket har ett eget sätt att sko sig på oss bönder.
Tidigare så sköttes kontrollen av slakten av veterinärer från exempelvis Jordbruksverkets distriktsveterinärer för en timkostnad på 690 kronor. Nu är slakterierna tvungna att ha livsmedelsverkets veterinärer för 1750 kronor i timmen. Förut tog detta några timmar per dag uppdelat på två pass: dels en livdjursbesiktning och sedan en okulärbesiktning av slaktkropparna. Till detta görs nu en djurskyddskontroll vilket innebär att alla små slakterier ska ha en veterinär på plats hela dagen.
I Europa har man på flera håll infört en maxavgift för kontrollerna för att gynna de mindre lokala slakterierna, för att gynna småskaligheten och den inhemska produktionen. I Sverige ökar i stället avgifterna för kontrollerna helt okontrollerat, 40 till 100 procent jämfört med 2019. Detta gör att Sverige får en avgift som är dubbelt eller tredubbelt den avgift som EU förordningen anser som lägsta avgift.
Kostnaden för dessa kontroller hamnar på slaktavräkningen då man inte anser att konsumenten kan bära dessa kostnader. Genom statens skatter, handelns vinster och slakteriets kostnadstäckning blir det i slutändan vi lantbrukare som får betala i lägre avräkningspriser. Detta blir extra dyrt när man använder sig av mindre slakterier där de fasta kostnaderna oftast är tre gånger högre än i de stora slakterierna. Vi köper kostnaden för att slippa långa transporter, få styra tid på hämtning av djur för att slippa uppstallning, men inte för att betala för att hålla Livsmedelsverket vid liv.
2017 kom vår livsmedelsstrategi som vi sett fram emot så länge. Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar samtidigt som relevanta nationella miljömål nås i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både ekologisk och konventionell, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska. Allt finns här men livsmedelsverket efterlever inte vad som står i Livsmedelsstrategin.
Ett steg i detta från landsbygdsministern sida, var att ta Jordbruksverket i örat och se till att de ordnar upp utbetalningarna. Nu är ju 2015 klara men det saknas fortfarande pengar från 2016 och framåt. Nu har även Jordbruksverket sett att de har en differens i budgeten som de tack vare de bristande datasystemen gjort att man saknar 1100 miljoner kronor. Det är kanske dags för Landsbygdsministern se igenom regleringsbreven till Livsmedelsverket för att reda ut vilket uppdrag de har. Man behöver se över vad de skall fakturerar och vilken kostnad som är skälig.
Om vi skall kunna leva efter livsmedelsstrategins motto måste det börja städas upp hos myndigheterna. Varken vi bönder eller slakterier är rädda för kontroll. Vi vill bara inte att kontrollerna skall göras för att en myndighet skall överleva. Vi kan producera om konsumenterna vill köpa och politiker ser till att vi kan göra det på ett konkurrenskraftigt vis. Sveriges lantbruk är hållbart men bara om vi får det vi har rätt till av myndigheter och hjälp av konsumenterna.