Urban Wästljung, före detta folkpartist i Uppsala.
Liberalismens framtid och försvagningen av mittenpositionen i svensk politik är ständigt upprepade teman i svensk debatt. Ena veckan visar opinionsundersökningar det lägsta stödet någonsin för de två partier som förvaltar svensk liberalism. Någon vecka senare avgår Centerpartiets ledare utan att ha lyckats lyfta partiet ur osynlighet och definiera den position det bör ha på det politiska fältet.
Mittens minskade betydelse är ett resultat av polarisering och ständiga krav på att tillhöra ett tydligt höger- eller vänsteralternativ för att vara trovärdig. Men mitten kan och ska inte ansluta sig till endera sidan av rent maktpolitiska skäl. Alternativet att mitten kan utgöra ett kraftfält som kanterna måste närma sig för att få makt är en tanke som inte föresvävar särskilt många, men enligt min mening är det ändå mer mittenpolitik, inte mindre, som ska göra mitten relevant för väljarna.
Just nu är det dock brant uppförsbacke för en liberal uppryckning. Det ena liberala partiet har lierat sig med en nationalistisk höger och lär knappast överleva som riksdagsparti. Det andra går in i en oviss process för att välja en ny ledare och hitta en tydligare position.
Nyckeln till gynnsam utveckling för Sverige har dock alltid funnits i mitten av politiken. Där finns även nu utrymme för att skapa utvecklande reformer som befriar människor, medan den rådande polariseringen kännetecknas av gnagande misstro och ett destruktivt samhällsklimat. Men för att mitten åter ska bli relevant måste något av de liberala partierna starta politiska projekt som engagerar människor och lyfter samhällsutvecklingen. Här vill jag föreslå några områden där mitten kan ta ledningen.
1. Mitten ska våga stå upp för rationella lösningar som präglas av liberal upplysningstradition. Med det förhållningssättet kan man motivera strävanden till jämställdhet och jämlikhet likaväl som en vetenskapligt präglad klimatpolitik utan att ta till intellektuellt tveksam metodik.
Mitten ska vara mitten i sitt agerande, och inte snegla på vänsterns postmodernism eller nyhögerns fabulerande och kulturkrigande.
2. Mitten ska kunna locka en anständig borgerlighet. Nu när USA valt att ställa sig vid sidan av den internationella säkerhetsordningen har Tidöprojektets inre spänningar blivit uppenbara. Även om säkerhetspolitiken ska präglas av enighet, eller kanske främst därför, så har sprickan inom Tidöpartierna i synen på vad som hotar Europa, öppnat för att locka traditionellt borgerliga väljare till ett parti som tydligt står för att västvärldens värderingar är en styrka och att det verkliga hotet kommer från Ryssland.
Det ena liberala partiet har lierat sig med en nationalistisk höger och lär knappast överleva som riksdagsparti. Det andra går in i en oviss process för att välja en ny ledare och hitta en tydligare position, skriver Urban Wästljung.
3. Mitten ska utforma en dynamisk ekonomisk politik och näringspolitik. Ledstjärnorna ska vara att stärka företagande och en omfattande skattereform.
En viktig och långsiktig del av politiken handlar om satsning på en långtgående automation av industriproduktionen, som skapar en helt ny industriell struktur, stimulerar innovation, ställer höga krav på utveckling av ny kompetens och även medför ett återtagande av produktion från låglöneländer.
4. En klimat- och miljöpolitik som gör upp med Tidöregeringens låtsaspolitik, minskar utsläpp och hanterar problem som uppstår på grund klimatförändringar de närmaste decennierna. Även vår del av världen ställs inför nya utmaningar när klimatzoner och odlingsbetingelser förändras.
Sveriges betydelse för livsmedelsproduktionen i EU kommer att öka liksom behovet att anpassa livsmedelspolitiken. Sverige behöver se den gemensamma jordbrukspolitiken som ett verktyg för progressiv förändring och stärkt livsmedelssäkerhet snarare än ett politikområde som ska fasas ut.