Under den senaste tiden har media – däribland UNT:s ledarsida – uppmärksammat två fall där föräldrar hållit sina barn hemma från skolan, ett på en släktgård i Halland och ett i Uppland. Händelserna och den intensiva medierapporteringen kring dessa fall är en stor tragedi för både barn och föräldrar.
För alla oss som vill att det åter ska bli lagligt att hemundervisa i Sverige är det också ett bakslag. Det vi främst vänder oss mot är den ensidiga och fördomsfulla bild som media tecknar av föräldrar som kritiserar dagens skolsystem. Vi har en skola i kris, med rekordmånga hemmasittare, ökad psykisk ohälsa bland skolelever och det har skett flera allvarliga våldshandlingar i skolor under senare tid. Givet detta är det inte konstigt att det uppstår kritik och en vilja att ge barnen utbildning utanför skolbyggnaden.
Händelserna i Halland och Uppland väcker även viktiga frågor om enskilda familjers rätt till privatliv och en rättvis behandling. Vi känner stark oro över den makt som sensationssökande media kan få över enskilda familjers öden. Är det verkligen motiverat att hänga ut barnfamiljer i våra största medier för att de bryter mot skolplikten?
Hade socialtjänsten i Varberg bevis på att de fyra barnen for illa, eller var hemundervisningen – ett fullt lagligt alternativ i de flesta andra länder – det huvudsakliga skälet att omhänderta barnen? Kände man sig pressad till ett snabbt omhändertagande för att media uppmärksammat fallet? Tanken är lika hisnande som sorglig, men långt ifrån omöjlig.
Vi som vill legalisera hemundervisning är en heterogen grupp och vi är i gemen långt ifrån den typ av föräldrar som beskrivs i media. Bland oss finns allt från lärare, akademiker och jordbrukare, till digitala nomader och föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
De flesta av oss vill hemundervisa för att vi vill ge våra barn en harmonisk barndom så fri från stress och betygshets som möjligt. Vi vill också att barnen ska få möjlighet att lära sig i sin egen takt och fördjupa sig i sina intresseområden på ett sätt som är svårt att åstadkomma i vanlig skola. Inte alla av oss har som mål att undervisa i hemmet. Många vill istället välja online-skolor eller friskolor som bygger på en högre grad av samtycke än den svenska skolan.
Medias beskrivningar av hemundervisare som extremister kan göra att konstruktiv kritik mot skolan tystas ner. Beskrivningarna skapar även en frustration och sorg hos både föräldrar och barn. Många blir rädda att uttrycka sina åsikter då det redan idag är vanligt att skolpersonal, eller till och med bekanta, gör orosanmälningar till socialtjänsten så fort en förälder yttrar intresse för hemundervisning.
Sedan 2011, då det efter en ändring i skollagen blev omöjligt att hemundervisa i Sverige, har många av oss lämnat hus och hem för att ge våra barn ett friare liv, eller för att skydda dem från mobbning eller andra negativa effekter av den svenska skolan. Flera familjer från Uppsala har till exempel bosatt sig på Åland under senare år. Utomlands kallas vi skämtsamt ”skolflyktingar” och människor blir förvånade när de får höra att vi måste emigrera för att kunna forma våra liv efter egna behov.
När det uppdagas att föräldrar håller sina barn hemma från skolan ligger det nära till hands att ropa på hårdare tag. Men vi menar tvärtom att många familjetragedier hade kunnat undvikas om Sverige hade haft ett flexiblare skolsystem med möjlighet att hemundervisa under kontrollerade former. Vi skulle kunna återuppbygga ett system likt det i våra grannländer – där hemundervisare har tät kontakt med kommunen och där barnen ges möjlighet att fortsätta umgås med släkt och vänner och delta i fritidsaktiviteter och föreningsliv, precis som alla andra barn. En legalisering skulle minska risken att familjer blir desperata och isolerar sig helt från samhället.
Vi välkomnar en mer human och sansad journalistik kring hemundervisning – även om till synes uppseendeväckande fall. Det är trots allt människors liv, och mycket unga sådana, som det handlar om.