Pandemin avslöjade brister inom äldreomsorgen på ett tydligt sätt. I vårt arbete som anhörigförening möter vi nästan dagligen exempel som bekräftar bilden av en äldreomsorg med påtagliga brister. Vi menar att det krävs attitydförändringar på alla nivåer som styr vården. Organisationen för vård och omsorg består av vårdpersonal och tjänstemän.
Målet för äldreomsorgen är att tillgodose de äldres behov av vård, men för politiker och tjänstemän är minsta möjliga kostnad viktigast. Ett exempel på det synsättet är den så kallade minutstyrningen inom hemtjänsten, ett system som nu införs även i särskilda boenden.
Arbetsgivare behöver med lämpliga hjälpmedel följa upp att anställda fullgör sina arbetsuppgifter. Men vi vänder oss mot att ”klocksystemet” i praktiken lett till att minuter i stället för omsorgstagarens aktuella behov styr omsorgen. En brukares behov varierar från dag till dag, men betraktas som konstanter. Ett tillitsbaserat arbetssätt, där kunnig och erfaren personal har möjligheter att omfördela sin tid mellan brukare utifrån aktuellt behov ger en mänskligare omsorg.
Personalbristen är ett problem inom äldreomsorgen. Nationella utredningar har påvisat att vårdyrkena ofta har dålig arbetsmiljö, dåliga arbetstider och obefintliga karriärmöjligheter. Inte underligt att vårdyrket inte lockar ungdomar och skrämmer bort erfarna och utbildade vårdare som känner sig utnyttjade och slitna.
Socialnämndens politiker är beställare av vården och fattar beslut om inriktning och resurser. Vi hör ofta att de därefter litar på tjänstemännen, men vi anser att det är att frånsäga sig ansvar. Som beställare har man ansvar för att kontrollera att man får det man beställt. Det är idag lätt för en politiker att orientera sig om den konkreta vården.
Antalet äldre personer i samhället ökar samtidigt som det blir allt svårare att rekrytera vårdpersonal till äldreomsorgen. Ledande politiker och tjänstemän hörs ibland klaga över att landets befolkning utgörs av fler äldre, att vi lever längre och blir flera med behov av vård. Men är det inte det vi strävar efter med all forskning och utveckling när det gäller äldres sjukdomar och äldrevård? Man borde i stället konstatera ”Så bra, vi har lyckats med att förlänga livet. Låt oss se hur vi kan lösa ekonomiska följdfrågor på bästa sätt.”
Anhöriga, och särskilt nära anhöriga, har en bred och djup personkännedom om sina närstående. Det är kunskaper som är lika viktiga som medicinsk information. Bland anhöriga finns alla yrkeskategorier av intresse för äldreomsorgen representerade. Det är undersköterskor, läkare, sjuksköterskor och så vidare. De utgör en stor kompetens- och erfarenhetsbank, som äldreomsorgens organisation bör lära sig utnyttja. Samverkan med anhöriga ska vara en naturlig del av omvårdnaden och den medicinska bedömningen.
För att få en god äldrevård behöver attityderna förändras i alla led, men särskilt uppifrån och nedåt i vårdorganisationen. De som utför vården ska ses som den viktigaste delen i hela vårdapparaten. Politiker och tjänstemän måste med respekt och allvar ta del av synpunkter från vårdpersonal och anhöriga. Här behövs en betydligt öppnare kultur än i dag. Vårdpersonalen ska inte behöva vara orolig för sitt jobb om de framför synpunkter och det ska inte ses som negativt om någon påtalar brister. Det är genom att öppet redovisa fel och brister som möjligheter till förbättring och lärande skapas.
Samverkan med anhöriga ska vara ett naturligt inslag i vården. För att samverkan ska ske så friktionsfritt som möjligt bör det finnas rutiner för regelbundna diskussioner med anhörigföreträdare om vårdens innehåll och utförande.
Sist men inte minst bör attityden när det gäller att sprida information av vikt och intresse för vårdpersonal, vårdtagare och anhöriga förändras i grunden. Att undanhålla information om planerade större eller mindre förändringar i verksamheten och dess organisation leder enbart till misstro och oro, som förhindrar ett gott samarbete.