Miljö- och klimatarbetet behöver lägga i en högre växel. Riskerna och konsekvenserna för vårt klimat blir alltmer uppenbara om utsläppen av koldioxid i atmosfären inte minskar. Det dyker emellertid upp frågor när man studerar strategin och den beräkningsmetod man valt för att kvantifiera utsläppen av koldioxid.
Det är svårt att tillförlitligt mäta de verkliga utsläppsmängderna av koldioxid i atmosfären och härleda varifrån de kommer. Därför baseras beräkningarna på uppgifter från leverantörer och användare av olika bränslen. I beräkningarna inkluderas bostads-och lokaluppvärmning, industrins tillverkningsprocesser, drivmedel till transportsektorn med mera.
Uppvärmningen med biobränslen, huvudsakligen hyggesrester, ingår inte. Motiveringen för exkluderingen är i och för sig logisk; om man inte skulle elda hyggesresterna utan lämna dessa kvar i skogen att förmultna skulle samma mängd koldioxid i sinom tid komma ut i atmosfären. Men förmultningsprocessen är normalt tiotals år lång! Det innebär, att man genom att förbränna hyggesresterna, varje år släpper ut flera tiotals års framtida naturliga utsläpp!
Eftersom koldioxidutsläppet och temperaturen stiger kan man ifrågasätta om dagens strategi motverkar våra klimatmål. För klimatet här och nu är det inte någon skillnad på en koldioxidmolekyl som kommer från förbränning av biobränsle och en som kommer från förbränning av andra bränslen.
Inom bland annat el- och fjärrvärmeproduktionen är koldioxidutsläppen från eldning med biobränslen stort. Att det inte skulle påverka temperaturen i atmosfären är svårt att förstå. Hur mycket koldioxid släpps dessutom ut från de sopeldande värmeverken, som delvis också eldar importerade sopor och avfall med okänt innehåll och har transporterats långa vägar med fossileldade fartyg?
Det finns ytterligare faktorer som förbryllar:
Utdikningen av våra våtmarker orsakar årligen lika stort koldioxidutsläpp till atmosfären som koldioxidutsläppet från hela bilismen i Sverige och dessa utsläpp ingår heller inte i nuvarande beräkningsmetod.
Den så kallade Reduktionsplikten (inblandningen av biobränsle i bensin och diesel) innebär, förutom att bränslepriserna stiger, att bränsleåtgången ökar och därmed också koldioxidutsläppet.
Redan förra året har Svenska Kraftnät av systemsäkerhetsskäl tvingats köpa systemstödstjänster från det oljeeldade Karlshamnsverket, vilket orsakat ett extra utsläpp av tiotusentals ton koldioxid.
Systemsäkerheten i elnätet äventyras när stora mängder planerbar elproduktion försvinner. Kostnaderna för de så kallade systemstödtjänsterna rusar enligt Svenska Kraftnät. Hur klokt är det då att fasa ut planerbar, stabil, fossilfri elproduktion, så som kärnkraft, och ersätta den med dyr, oljeeldad elproduktion?
Det råder stor enighet om orsaken till temperaturhöjningen och stor förståelse för att det är reduceringen av koldioxidutsläppen och avvecklingen av fossila bränslen som ger den snabbaste och säkraste resan till målet. Om majoriteten av befolkningen nu ska förmås ändra sitt livsmönster måste man på ett enkelt sätt förklara sambanden och konsekvenserna för olika alternativ. Vi har hittills investerat hundratals miljarder i ny vindkraft utan att kunna skönja några miljöförbättringar. Det vi nu ser är i stället stora brister i eltillgången och horribla prisökningar.
Man måste göra korrekta beräkningar på balansen mellan, inte bara tillgänglig och efterfrågad el (energi och effekt) utan också balansen mellan koldioxidkällor och så kallade kolsänkor, alltså det som fångar upp koldioxid i atmosfären.
Verkligheten visar att det finns ett glapp här; dels den teoretiska diskussionen om hur saker och ting fungerar i modeller, dels den fysiska verkligheten, temperaturhöjningen, som till syvende och sist är det som räknas.