Minns ni pandemin? Oron, rädslan och ovissheten som kom över oss, att aldrig kunna känna sig helt säker från det vi samtidigt inte kunde se eller röra vid.
Vårdpersonal tillbringade hela dagar i detta, samtidigt som inflödet av patienter aldrig sinade och vårdplatserna och bemanningen omöjligt kunde möta behovet. Detta tillsammans med de förutsättningar i vården som är sedan gammalt: stress över att inte hinna med och räcka till, där omtanke om patienter och kolleger allt som oftast stod över de egna behoven.
För oss som vårdpersonal är det alltjämt en verklighet som gör sig påmind, arbetsbelastningen är fortsatt hög och vi fortsätter att kompensera för organisatoriska brister genom kortsiktiga nödlösningar som bara släcker bränder. Den oerhörda ansträngning och uppoffring som krävdes av oss under pandemin fordrar nu en annan form av skydd. Ett skydd som kräver att regionerna och arbetsgivarna tar sitt ansvar för det som påstås vara deras viktigaste resurs, medarbetarna.
Som legitimerad vårdpersonal är det vår skyldighet att följa lagar, riktlinjer, evidens och etiska koder, med detta följer medmänsklighet och omsorg för jämlikhet och allas rätt till god och säker vård. När verklighetens organisatoriska ramar tvingar oss till krav om effektivitet och produktion kan vi inte längre arbeta så som det var sagt.
Vi tvingas dagligen göra avsteg från det professionella ansvaret och prioritera hårdare för att kunna möta arbetsgivarens krav. Den erfarenhet och kunskap som går om intet för varje kollega som dukar under för den emotionella stressen och känslan av otillräcklighet är det sällan någon som tar notis om. Vi får tidigt lära oss att vi alla utbytbara.
I efterdyningarna av pandemin har sjukfrånvaron och omsättningen för vårdpersonal ökat avsevärt, den viljestyrda motståndskraft som tidigare höll oss ovan ytan kunde inte räddas av applåder. En tredjedel av vårdpersonalen arbetar deltid för att orka med, till priset av en lägre livslön och en sämre pension, och nära hälften av våra yngre medarbetare har svårt att tänka sig en framtid inom vårdyrket.
Detta samtidigt som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) konstaterar att framtiden bjuder på ett alltjämt ökande behov av vård parallellt med en stadigt sinande arbetskraft, där lösningen anses vara fler heltider. Därtill har medlemskap i Nato tillsammans och pågående krig inom Europa medfört krav om höjd beredskap, där vården i allra högsta grad måste stå redo.
Vårdförbundet representerar professionerna sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor samt biomedicinska analytiker i yrkandet om sänkt veckoarbetstid, förbättrade löneförhållanden och stärkandet av särskilt yrkesskickliga. Vården har varit ansträngd länge nog. Och med avstånd mellan beslut om produktionskrav och neddragningar långväga från verkligheten, vad patienter behöver och de förutsättningar som krävs för god och säker vård, behöver vi agera.
Det som kan tyckas vara höga krav i förhandling är egentligen inget annat än strategisk och långsiktig lojalitet gentemot arbetsgivare såväl som oss själva och samhället i stort, vi får aldrig får kompromissa med det som ska vara en självklarhet: att trygga vårdpersonalen och därigenom säkerställa hälso- och sjukvårdens överlevnad.
Hållbarhet kräver satsningar som främjar och säkerställer hälsa hos vårdpersonalen. En redan ansträngd vård i fredstid ger inte mycket till samhällelig trygghet om tillvaron plötsligt en dag skulle ställas på sin kant. Förbättrade förhållanden inom vården kräver att regioner och arbetsgivare skapar förutsättningar som tillåter oss utöva vår profession så som vår legitimation tillskriver.
Vi behöver en arbetsmiljö som främjar återhämtning genom hållbara arbetstider, ersättningar värda sitt namn och en löneutveckling som motsvarar vårt uppdrag. Vi behöver ha råd att leva utanför arbetet och ha råd att gå i pension. SKR vill möta framtidens behov av vård genom fler heltider – ingen omöjlighet om vi bara gavs förutsättningarna till ett yrkesliv utan att bli sjuka av det som utgör vår försörjning.
Med bättre villkor kan vi säkerställa hållbarhet, och med hållbarhet kan vi ge den kvalitet av vård som samhället kräver och har rätt till.