På senare år har debatten om vår skog varit hård. På ena sidan står miljörörelsen som vill att skogen ska lämnas orörd. På den andra står skogsägarna som vill bruka den för att kunna leva på avkastningen.
I detta läge är det lätt att sympatisera med miljörörelsens perspektiv. Det blir den orörda ”trolska” skogen mot ett grått kalhygge.
Miljörörelsen har också haft stora framgångar för sin linje och politiska beslut har tagits som gjort att skogsbruket begränsats. Mest omdiskuterat har varit reglerna kring biotopskydd. Dessa regler innebär att om ett skogsområde anses särskilt värdefullt så får det inte brukas av markägaren.
Följden blir då i praktiken att staten konfiskerar skogen. Det tycker skogsägarna naturligtvis är orättvist och fel. Deras livsverk tas ifrån dem och någon rimlig kompensation är inte möjlig att få.
Skogsägarna har även fört fram att dessa regler riskerar därmed att bli kontraproduktiva, eftersom det kan bli negativt för ägaren att hålla skogen fin och välvårdad.
I den här frågan finns emellertid ett mer grundläggande problem.
Genom att formulera i ett regelverk hur något ska vara, så blir det så. Det är modellen för hur vi tänker oss politikens ansvar, på skogsområdet liksom på andra politiska områden.
Problemet är att när det gäller natur och biologi så gäller andra lagar än de vi beslutar i riksdagen. Vi känner inte till alla de processer som sker på mikronivå, där organismer växer eller dör och hur det i sin tur påverkar allt annat runtomkring. De naturvetenskapliga upptäckterna utvecklas ständigt. Det vi i dag tror är sant behöver inte vara det i morgon. Sannolikheten är faktiskt ganska stor att våra framtida generationer, precis som vi i dag, kommer att blicka bakåt och säga "Hur kunde de göra något så dumt, förstod de inte att...”
Eftersom politiska beslut ska åtlydas av alla, i detta fall alla skogsägare, blir resultatet en ökad enhetlighet i skogsbruket. Ju mer regler och styrning desto mindre utrymme för variation och egna beslut. Vi lägger alla ägg i samma korg, för att tala ekonomspråk.
Följden blir att vi riskerar väldigt stora negativa konsekvenser, om det återigen visar sig att vi har fel om vad naturen mår bäst av. Kanske inte i morgon eller inom en nära framtid, men på sikt och på grund av orsaker som vi i dag inte känner till. Inte ens om reglerna blev så extrema som det bara går, att ingen får överhuvudtaget vara i skogen, innebär det att naturen garanterat skulle må bra. Hur vi än gör delar vi människor både luften och vattnet med skogen.
En klokare väg i skogsfrågorna är därför att, för att citera Mao, ”låta tusen blommor blomma”. Det skogsbruk som vi har i Sverige bedrivs av tusentals skogsägare. Genom att de är så många blir också deras beslut väldigt olika. Det bidrar i sin tur till en större biologisk mångfald. En kan kalhugga, en annan kan gallra. En tredje bygger höghöjdsbana och en fjärde ett längdåkningscenter. En femte satsar på vildsvinsjakt och en sjätte på ”Skogsmulle-land”.
Ser vi då detta i ett större samhällsperspektiv gör alla dessa olikheter och variationer i skogsbruket att de negativa konsekvenserna för naturen blir mindre allvarliga. Om en skogsbruksverksamhet visar sig påverka miljön negativt så kan grannens lindra effekterna. En sällsynt grodart eller en speciell blomma försvinner inte utan fortsätter att finnas i ett närliggande område. I grunden vill dessutom skogsägarna att naturen ska må bra, eftersom de lever av den. Den enskilde själv kan också dra lärdomar, ändra sina beslut och förändra inriktningen på sitt skogsbruk – så länge det inte är ett regelverk som styr exakt hur och vad som ska göras.
Det är med andra ord en illusion att tro att förbud eller regelverk är en garant för biologisk mångfald och långsiktig hållbarhet. Det är antalet skogsbrukare och att de har möjlighet att fatta självständiga beslut som säkrar skogens välmående över tid.
Miljörörelsen har alltså tänkt fel. De borde stödja och uppmuntra landets alla skogsägare i stället för att motarbeta dem. Det skulle ge skogen det bästa skyddet för framtiden.