Mandatperioden 2014-2018 såg ut att ge det genomslag för den miljö- och klimatpolitik som är nödvändig för att klara omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle. Inte bara utifrån de reformer som blev resultatet av Miljöpartiets regeringsmedverkan, men också mot bakgrund av den breda uppslutning som fanns i beslut om bland annat klimatlag, energiuppgörelse för omställning till 100 procent förnybar elproduktion, ökad inblandning av biodrivmedel och miljöskatter med inbyggd indexering.
Riksdagen föreföll inte längre bara ha ett Miljöparti, men därutöver ytterligare sex partier som på olika sätt ändå prioriterade miljö- och klimatfrågor. Enbart Sverigedemokraterna envisades med att som parti ifrågasätta om klimatförändringarna verkligen finns på riktigt, medan samhället i övrigt lämnat den diskussionen bakom sig för att i stället prata om hur vi kan motverka klimatförändringarna. Efter valet 2018 kom därutöver Greta Thunberg och "Fridays for future" med mera med nödvändigt utomparlamentariskt tryck på att i än snabbare takt gå från ord till handling inom klimatpolitiken.
Pandemin flyttade fokus i politiken från klimatförändringarna till att begränsa smittspridningen. Det gjorde mindre då åtgärderna i flera hänseenden ändå gick hand i hand. Att digitala möten ersatte fysiska möten och att hemester ersatte långväga flygsemestrar var positivt både för att begränsa smittspridning och för att minska koldioxidutsläpp.
Men när pandemirestriktionerna sedan upphörde var det som om inte bara rädslan för corona försvann - men också medvetenheten om klimatförändringarna. I stället för att rubrikerna handlar om problemet med det återigen kraftigt ökande flygandet är problembeskrivningen att det är köer på Arlanda! Och med ens var antalet miljöpartier i riksdagen återigen reducerat till ett, Miljöpartiet de Gröna, medan övriga partier tävlar om att föra en politik som i stället ökar utsläppen. Retoriken har blivit "klimatfrågan är viktig, MEN klimatpolitik får inte gå ut över vår livsstil".
Detta lilla "men" smyger sig plötsligt in från opinionsbildare från olika håll. Men att tro att vi klarar att begränsa klimatförändringarna utan att ändra livsstil är att vända vetenskapen ryggen. Samhället har under decennier dopats av billig fossil energi som gjort transportkostnaderna så låga att vi hellre köper varor producerade på andra sidan jorden än upprätthåller egen produktion. En snabb omställning till ett fossilfritt samhälle förutsätter mindre transporter. Biodrivmedel och elektrifiering till trots. Vi kan förvisso utveckla fossilfritt flyg etcetera, men inte till dagens låga priser och med dagens volymer.
När andra partier inte vill fortsätta öka inblandningen av biodrivmedel, driver på för sänkt skatt på fossil energi, och i tid och otid stoppar nyetableringar av vindkraft borde väl Miljöpartiets opinionssiffror stiga i höjden, varje klimatmedveten person vända sig till det parti som orkar stå upp för att klimatpolitiken också medför livsstilsförändringar? Att så inte sker kanske kan förklaras med att Miljöpartiet genom att lämna regeringssamarbetet gjorde sig irrelevant i den politiska debatten.
Men tiden sedan Miljöpartiet klev av regeringssamarbetet har gett svart på vitt att den renodlade socialdemokratiska regeringen inte förmår att väga miljöpolitik mot kortsiktiga intressen - snart sagt varje beslut har tvärtom gått åt fel håll de senaste månaderna.
Det är därför dags att dra slutsatsen att Miljöpartiet inte bara behövs i riksdagen, men också måste göra come back som regeringsparti om Sverige ska kunna föra en politik för ett långsiktigt hållbart samhälle.