I ett svar på min krönika om Ingmar Bergmans filmkonst (UNT 4/2) säger John Sjögren att Bergman förblir en ”källa till lika mycket frustration som fascination”. För mig dominerar frustrationen. Annars är vi rörande överens om att Bergmans fixering vid Gudsproblematiken är ett tecken på andlig omognad.
Om Bergman hade läst modern teologi, hade han förstått att just Guds tystnad är något positivt. Guds tystnad tvingar människor ut ur deras egoism till en medvetenhet om något större. Främlingskapet utgör ett led i denna mognadsprocess. Alienationen är ett kall att göra något av våra liv. Den är en nåd.
Min kritik av Bergmans filmkonst inriktar sig framför allt på det tekniska, på hans maniska kontrollbehov. Det är en filmkonst som styrs av intellektet.
Bäst är Bergman när han inte är Bergman. Sämst är han när han nördar in sig på Gudsproblematiken.