Replik
Björn-Owe Björk (KD), Mimmi Westerlund (KD) och Mikael Oscarsson (KD) menar att coronakrisen visar att det behövs ökad nationell styrning av vården. Slutsatsen är förvånande. Ebba Busch, KD:s partiledare, har sagt att regeringen med ”berått mod” medverkat till smittspridning och beskrivit den politiska styrningen på nationell nivå som ”dysfunktionell”. Varför då ge staten ännu större ansvar?
Den slutliga utvärderingen kan göras först när krisen är över. Men erfarenheten hittills är att de stora problemen inte uppstått i det som varit regionernas ansvar, sjukvården. De anställda inom sjukvården har gjort enorma insatser för att möta ett ökat antal patienter. Det har krävt hårt arbete och vad som ibland upplevts som omänskliga arbetsinsatser. Det har funnits brister också där, men i stort har sjukvården klarat sitt uppdrag.
Att man klarat detta beror på de planer som funnits och inte minst på förmågan att hantera nya och oväntade problem. Man har inte behövt vänta på besked från regeringen. 21 regioner har sett till att bygga ut kapaciteten i sin region. Det har funnits en organisation som haft som huvudsaklig uppgift att säkra vården också i Blekinge, inte bara i Stockholm.
Med nationellt ansvar skulle situationen i Stockholm bli det som styr prioriteringarna. Det som händer i Stockholm blir nationell media och sätter därmed till stor del dagordningen för den nationella politiken.
Coronakrisen visar också en annan fördel med det regionala ansvaret. Hela Sverige drabbats, men det är stora skillnader mellan hur hårt olika regioner har drabbats.
Jag kommer alltså till en helt annan slutsats än Björk, Westerlund och Oscarsson. Jag delar inte fullt ut KD:s kritik mot regeringen, men om det handlar om att ge mer makt i svensk sjukvård till Lena Hallengren eller till Björn-Owe Björk och Mimmi Westerlund, väljer jag mer makt till Björk och Westerlund alla dagar i veckan.