Vänsterpartiet och SD pekas ibland ut som ytterlighetspartier vilka bör hållas på avstånd i den pågående debatten om ny regering. Tanken är då att man skall söka en lösning bland partier i mittfältet. Detta presenteras som en förnuftig kompromiss i nuvarande läge.
Men hur rimlig är en sådan beskrivning? Vänsterpartiet tar tydligt avstånd från vinster i välfärden som enda politiskt parti och kvalificerar sig då som ett ytterlighetsparti.
Men vad skall man säga om de partier som tvärtom entusiastiskt argumenterar för privatisering och vinster i välfärden? Är inte denna extrema tro på marknadslösningar en form av fundamentalism?
Centerpartiet med sitt ungdomsförbund framstår som extremt marknadstroende och är i det avseendet knappast ett center eller mittenparti.
Innebörden av det sagda är att vi bör förhålla oss åtminstone till tre ytterligheter: tydlig vänsterpolitik, tydlig SD-politik och extrem tilltro till marknad och marknadslösningar.
Den gamla högervänsterskalan är otillräcklig i ytterligare avseenden.
Vi bör lyfta fram en distinktion mellan demokratiskt godtagbara och demokratiskt osäkra partier. Osäkerheten inför SD är av ett nytt slag och beskrivs ofullständigt som extrem höger i traditionell mening.
Var och en av oss kan givetvis förhålla sig som han eller hon vill till de nämnda och andra ytterligheter.
För egen del anser jag att det finns anledning att begrunda att det kan finnas fundamentalism också bland mittenpartierna.
Neoliberalismen, det vill säga fokusering på ekonomisk tillväxt, monetär vinst i företag, privatisering, entreprenörskap, innovationer med mera, är en sådan extrem hållning som hämtar sitt ideologiska stöd i näringslivets organisationer och i nationalekonomisk utbildning vid universiteten.
Om vi skall kunna bryta den nuvarande ohållbara utvecklingen när det gäller klimatförändringar, biologisk mångfald, föroreningar av mark och vatten bör entusiasmen för företagsamhet och marknader i viss mån omprövas.
Konsumtionshysteri och ekonomisk tillväxt är ingen självklar lösning.
Min slutsats är att det finns många varianter av extremism och att varje variant av extremism kan av den enskilde samhällsmedborgaren ses som positiv eller negativ. Ett område där vi med säkerhet behöver mer extremism än vad något politiskt parti tycks kunna erbjuda är miljöpolitiken inklusive klimatfrågan. Som bland andra Göran Greider påpekat skulle miljöfrågan kunna bli ett område där flera partier gemensamt utlovar kraftfulla satsningar. Detta skulle kunna bli en väsentlig del av agendan för en ny regering. Men då bör man inse att extremism (snarare än lagomtänkande) ibland kan spela en konstruktiv roll.