En stor del av de 821 miljoner människor som tvingas leva hungriga är odlare som lever på landsbygden under svåra förhållanden. En övervägande del är kvinnor och flickor.
En ny rapport från Fairtrade Sverige synliggör en grundläggande orsak till att människor dagligen får sina mänskliga rättigheter kränkta.
Många av dem som odlar kaffe- och kakaobönorna, plockar tebladen och lyfter bananstockarna lyckas inte tjäna en så kallad levnadsinkomst.
Det är den inkomst eller lön som behövs för man ska kunna försörja sig själv och sin familj med basbehov som mat, bostad, utbildning och sjukvård.
De genomsnittliga faktiska lönerna i 18 undersökningar av Global Living Wage Coalition ligger på 65 procent av de beräknade levnadslönerna – som baseras på en mycket enkel levnadsnivå. Ett par hundra år efter att industrialiseringen tog fart får många människor i den globala handelskedjan en inkomst som är så låg att de inte kan uppnå rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. En av många konsekvenser är olagligt barnarbete.
Inom kakaosektorn i Elfenbenskusten och Ghana arbetar mer än två miljoner barn.
I rapporten jämförs även länders lagstadgade minimilöner med nivåerna för levnadslöner. Minimilönerna kommer i genomsnitt upp i 53 procent av levnadslönerna. I vissa fall ligger de under Världsbankens definition av extrem fattigdom. Att betala minimilöner är inte en adekvat indikator på social och ekonomisk hållbarhet.
Det är mot den här bakgrunden som det globala konsultföretaget PwC i sin granskning av 729 internationella börsbolags arbete med Agenda 2030 använder levnadslön som indikator för målet om att utrota fattigdomen. Först när odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom får en inkomst som det går att försörja sig på kommer de globala målen att kunna nås.
Ska världshandeln bli ett effektivt verktyg i arbetet för att utrota fattigdomen behöver alla aktörer – inte minst vi inom näringslivet – växla upp hållbarhetsarbetet.
Vi uppmuntrar:
– företag att verka för att alla i leverantörskedjorna får levnadsinkomster och att genomföra risk- och konsekvensanalyser för att säkerställa att mänskliga rättigheter inte kränks vid högrisksituationer (Human Rights Due Diligence)
– upphandlande myndigheter att vid sina inköp ställa krav på respekt för mänskliga rättigheter och rättvis handel
– konsumenter att välja varor som är märkta av certifieringsorganisationer med uttryckligt mål att minska världens fattigdom
– politiker i Sverige och EU att stärka de regelverk som styr den internationella handelns och företagens ansvar för mänskliga rättigheter.
Allt detta främjar det hållbara företagandet.
En fri handel som bygger på miljöhänsyn och respekt för mänskliga rättigheter är avgörande för uppfyllandet av Agenda 2030.
Det kan aldrig bli för många i världshandeln som får en inkomst som det går att försörja sig på.