När Hyresgästföreningen i höst går ut med mottot Ta parti för människan! innebär det bland annat att fokus riktas mot den enskilda hyresgästens rättigheter och möjlighet till inflytande när bostaden står inför en renovering.
Det har blivit allt vanligare att hyresgäster tvingas flytta ifrån sina hem i samband med en renovering eftersom de inte har råd att bo kvar när fastighetsbolaget som äger lägenheterna har fått jobbet utfört. Enligt en totalundersökning (2016) omfattande 23 000 hushåll i Göteborg handlade det om att så många som var tredje person tvingades flytta i samband med de hyreshöjningar som genomdrevs efter en stor, så kallad standardhöjande renovering för några år sedan .
Gränby och Kvarngärdet i Uppsala är två av de områden i Sverige där hyrorna under senare år har höjts särskilt mycket efter genomförda renoveringar - med ibland mer än 50 procent - och där många människor tvingats flytta.
Nu står dessutom ytterligare områden på tur. En obehagligt klingande term i sammanhanget – renovräkning - antyder att en hyresgäst, som inte kan betala hyreshöjningen, blir indirekt vräkt. Därmed undermineras hyresgästens besittningsrätt, liksom rätten till inflytande över renoverings-eller ombyggnadsprocessen.
För de sex personer som kommer till tals i denna artikel, handlade renovräkningen för några år sedan framför allt om den egna känslan av maktlöshet gentemot fastighetsbolaget, känslan av att ha blivit överkörd.
Man hade ingenting att säga till om, ingenting att sätta emot trots otaliga möten med fastighetsägarna. De upplevelser som skildras i de olika berättelserna är naturligtvis personliga, men det finns också generella drag i dem – utsattheten, hjälplösheten och uppgivenheten - som kan ge en uppfattning om några av de konsekvenser som den politiska och ideologiska omvandlingen av bostadsförsörjningen i Sverige har lett till för ekonomiskt utsatta människor över tid.
För Ida P till exempel, som har måst flytta flera gånger mellan olika bostadsområden i Uppsala - sista gången från en trerummare i ett område där hyran efter renovering skulle höjas från 6 100 kronor till 10 500 kronor i månaden, har alla de möten som fastighetsbolaget utlyste och genomförde varit värst att stå ut med:
-De höll möte efter möte, men gjorde ändå som de ville. Än gällde det att riva köken eftersom man ville få bort asbesten - något som faktiskt hade åtgärdats för flera år sedan - än hänvisade de till att deras "skattkista" var tom. Därför behövde hyrorna höjas. Vi skulle nu gå hem och se över våra finanser, menade de. Men vad då finanser! Jag har ju sjukersättning! De höll sina möten eftersom de måste, men körde hela tiden över oss. Till slut orkade jag inte längre. Jag lämnade mötet och smällde igen dörren efter mig. Sedan var jag med i radio och TV och protesterade. Efter det ville de nog bli av med mig, tror jag, eftersom de ganska snart såg till att jag fick en lite mindre och lite billigare lägenhet i ett nytt område. Protesterar man tillräckligt tydligt så händer det kanske ändå något. Men nästa gång får de bära ut mig med fötterna före…
Yvonne F går omkring med en känsla av att ha förlorat en stor del av det som varit viktigt i hennes liv:
-Fastighetsbolaget skulle stamrenovera, något som ju inte ska finansieras med höjda hyror, men de passade då på att göra ”lite extra” på samma gång. Eftersom jag inte hade råd att bo kvar i min gamla lägenhet och fick flytta till en mindre, måste jag göra mig av med en massa väldigt personliga saker, mammas och pappas möbler till exempel. Några av dem tog min bror hand om, men resten är helt enkelt borta för alltid! Nej, det har inte varit värt det! Det går inte att kompensera det jag har förlorat. Jag hade bott i den gamla lägenheten drygt tio år. Den var min trygghet! Det är nu ett år sedan och den nya lägenheten är ny och fräsch på ytan, men den är lika kall och lyhörd som före renoveringen, och de gamla sprickorna i väggarna har alla kommit tillbaka. Dessutom lever jag med dubbla hyreshöjningar; dels med den så kallade instegshyran , dels med den årliga hyreshöjningen. Maktlösheten känns total!
Sven R beskriver renovräkningen som att gå i exil. Efter att ha bott i Uppsala i 35 år och i sin lägenhet i 20 år bestämde han sig 2016 för att flytta till Skåne där hans nuvarande hustru har sina rötter:
-Jag har alltid velat bo på marken. I Uppsala bodde jag på det viset, hade nära till naturen och till centrum samtidigt. Jag var aktiv i verksamheten med Museijärnvägen. Jag kunde leva det liv som jag ville leva. Men efter renoveringen skulle hyran höjas från 7000 kronor till 11 000 kronor i månaden. Det kändes helt omöjligt för mig. Jag erbjöds att flytta till ett område där jag absolut inte ville bo. Inga protester hjälpte. Till slut fick jag möjlighet att flytta till en mindre lägenhet i mitt gamla område, men då var det för sent. Så nu bor jag på marken i en liten stad i Skåne. Renovräkningen innebar för mig ett våld som jag inte kunde hantera. Och jag har undrat om inte det här med utförsäljningen av Allmännyttan helt enkelt är en politisk agenda för att göra sig av med folk som inte längre är önskvärda i området.
För Anders W innebar den påtvingade flytten en lång period av avvägningar för och emot olika alternativ medan själva renoveringsprocessen drog ut på tiden:
-Skulle jag flytta nu eller vänta några år? De första åren skulle jag väl klara hyran, men inte efter fem år. Om jag flyttade före renoveringen, alltså 2010, skulle jag få förtur i den så kallade kundvårdskön där jag blev erbjuden en lägenhet. Om jag däremot väntade, skulle jag förlora min plats i kön. Därigenom skulle jag också behöva flytta två gånger, från en evakueringslägenhet tillbaka till den tidigare bostaden och därefter igen, efter fem år. Dessutom skulle det som jag hade i min gamla lägenhet, alltså ett riktigt kök, ändå inte finnas kvar efter renoveringen. De skulle ha ersatt köket med en barkökslösning, något som jag inte tycker om alls. Det som till slut blev avgörande för mig var att min son skulle börja förskoleklass. Om vi hade bott kvar skulle han ha börjat i sexårsverksamheten i det gamla området för att sedan behöva byta skola. Efter all turbulens har det blivit ganska bra till slut.
Stina C beskriver renoveringsprocessen och flytten som en traumatisk cirkus:
-Jag hade bott i min fina lägenhet sedan 1999, då jag på sommaren 2015 tvingades flytta till en redan renoverad, mindre lägenhet eftersom hyran i den gamla lägenheten skulle komma att höjas med 52 procent. Jag har förtidspension, så jag hade ingen möjlighet att stanna kvar. Vi fick en broschyr om att godkänna eller inte godkänna renoveringen. Jag skrev att jag inte godkände den, men fick då veta, att för att få en ny lägenhet så måste jag godkänna. Så jag tvingades ta tillbaka mitt icke-godkännande för att ha någonstans att bo över huvud taget. I den nyrenoverade lägenheten som jag flyttade in i, fanns stora sprickor i väggarna. Jag hittade gamla snörbitar i tapeten, och bakom elementen – som suttit där sedan huset var nytt på 1960-talet - fanns dammsamlingar som hade lämnats kvar, eftersom elementen inte tålde att man tog ut dem. Man målade helt enkelt över dammet. Dessutom hade man glömt balkongerna som fick ryckas direkt ur väggarna i efterskott och orsakade stora vattenläckor. När jag själv skulle flytta in i min nya lägenhet stod dörren öppen. Någon, kanske någon av dem som hade jobbat med renoveringen dygnet runt, hade bott där under tiden och druckit öl. Man känner sig som en gäst på nåder, på tillfälligt besök. Så är det!
Även Claudia H slutligen, minns stressen och maktlösheten hon kände när hela det område hon bodde i skulle renoveras 2012:
-Jag blev ensamstående med ett barn hemma i den vevan och förväntades kunna betala 12000 kronor i månaden för min bostad efter renovering. Tidigare betalade jag ungefär 8000 kronor. Men det finns ju ett annat liv också, förutom att bo! Man måste kunna äta också, till exempel. Fastighetsbolaget förklarade att det helt enkelt måste få kosta, om det så gällde att folk fick söka socialbidrag eller bostadsbidrag. Huvudsaken tycktes vara att pengarna kom in. Bolaget gjorde absolut ingenting för att hjälpa oss trots att vi flera gånger protesterade gemensamt. Med låg inkomst har man inte en chans! Så brutalt är det! Jag är fortfarande arg över att jag tvingades att flytta. Varför gör politikerna ingenting? Hur ska folk klara sitt boende? Hur har man tänkt? Jag litar inte på politikerna längre.
De upplevelser som skildras i de olika berättelserna är naturligtvis personliga, men det finns också generella drag i dem – utsattheten, hjälplösheten och uppgivenheten - som kan ge en uppfattning om några av de konsekvenser som den politiska och ideologiska omvandlingen av bostadsförsörjningen i Sverige har lett till för ekonomiskt utsatta människor över tid.
Enligt SOU 2017:33, också kallad Hyresgästutredningen, är dagens regler för hyresgästers inflytande inte tillräckliga för att säkra tryggheten i boendet, åtminstone inte för ekonomiskt svagare hyresgäster.
Ofta handlar det om ensamstående kvinnor med barn eller pensionärer. Flera av utredningens förslag går därför ut på att stärka hyresgästernas reella inflytande och deras besittningsskydd vid renovering och ombyggnation.
Hyresgästföreningen preciserar detta förslag med att hyresgästen dessutom ska ha möjlighet att göra tillval och frånval, det vill säga att välja standard eller nivå på renoveringen och på så sätt kunna påverka sina egna hyreskostnader. Dessutom krävs en starkare skyddslagstiftning. Staten måste ta ett övergripande ansvar för att alla människor ska kunna bo kvar i sina hem om de så önskar!
Sammanfattningsvis och i sammanhanget för denna artikel innebär Hyresgästföreningens motto Ta parti för människan! alltså bland annat:
Att staten bör ta ett övergripande ansvar för att människor ska kunna bo kvar i sina hem efter en renovering.
Att hyresgäster får en lagstadgad rätt till inflytande i renoveringsprocessen.
Ulrika Tornberg
Torbjörn Rönnkvist
Hyresgästföreningen i Uppsala