Apropå den senaste tidens diskussioner om Estonia, det måste inte vara konspirationsteorier för att man ska tycka att det finns ett och annat som är märkligt.
Den svenska regeringen såg till att släppa ned 10 000-tals ton sten och sand kring Estonia. Gravfrid? Hur påverkade det de kroppar som förmodades ligga kvar omkring skeppet efter katastrofen? Det hade ju inte skett någon städning på platsen. Det måste ha blivit en riktig sorts massaker om jag har förstått det rätt?
Haverikommissionen (JAIC) påstod att vatten kommit in på bildäck, runnit ned i fartyget och åstadkommit att fartyget sjönk. Det måste ha varit stora mängder eftersom fartyget sjönk så snabbt! Hur kunde det då komma sig att så många från däcken under bildäck kunde rädda sig? Det måste ju ha varit enorma mängder vatten att forcera.
När den svenske anhörige Peter Barasinski ville ta upp sin hustrus (född i Uppsala) kropp ur fartyget innan den så kallade gravfridslagen trädde i kraft lyckades den svenska isbrytaren Ale stoppa operationen genom att skapa svallvågor för att omintetgöra försöket. Detta var helt och hållet ett klart brott mot internationell lag. Peters kamrat Samuel som var med på resan gjorde när han kom hem en polisanmälan mot kaptenen på Ale och bifogade en filmkopia på Jutta Rabes (tysk engagerad journalist med på operationen) film från händelsen som bevis. Åklagaren i Jönköping svarade trots filmbevisen ”brott kan ej styrkas”. En spegling av hur svenskt rättsväsende fungerar! Samuel överklagade till rättsöveråklagaren i Stockholm men fick samma svar där. Så går det till i vårt land.
Håkan Bergmark, av marinen en särskilt utbildad dykare, anlitades dagarna efter katastrofen för att gå ner till fartyget. Han berättade efteråt att han sett ett hål i fartygsskrovet. Det låtsades inte haverikommissionen om i sin rapport.
Anders Björkman, en erkänt skicklig internationell fartygskonstruktör, kunde kort efter olyckan göra beräkningar på sjunkförloppet. De visade att haverikommissionens senare påståenden om sjunkförloppet absolut inte kunde stämma. Varför tro mer på kommissionens förklaring än på expertisens?
En ursprunglig lista över lastfordonen som fraktades med Estonia upptog ett fordon mer än den senare reviderade listan. Det borde ha varit flera med från början enligt vittnesuppgifter. Haverikommissionen nämner inget om detta i sin rapport.
Det svenska Sjöfartsverket hade fått i uppdrag av esterna att utbilda estniska blivande sjöfartsinspektörer. Två man från Sverige fick uppdraget och genomförde utbildningen och använde Estonia som objekt innan fartyget skulle avsegla mot Sverige. Det visade sig vid inspektionen av Estonia att fartyget var i så dåligt skick att det enligt gällande krav inte skulle ha fått avsegla. Alltså förfalskade man det upprättade protokollet. Inspektörerna ville veta hur man skulle agera och ringde Sjöfartsverkets ledning och fick beskedet att eftersom inspektionen ”bara” var en utbildning behövde man inte ta hänsyn till resultatet. Sedan vet vi vad som hände.
Mona Sahlin som var ansvarig minister för Estoniafrågan menade att ingenting nytt väsentligt hade framkommit som föranledde någon åtgärd.
Under hösten 1994 kunde kommunikationsdepartementet med Ines Uusmann som ansvarig minister meddela att de anhöriga var djupt splittrade i frågan om ett omhändertagande av de omkomna. Pensionären Odd Lundkvist i Stockholm, som hade förlorat en dotter i katastrofen var väldigt överraskad av detta. Det stämde inte med hans intryck. Han gick nämligen under hösten regelbundet upp till departementets registrator och kollade vad de som hade hört av sig hade att förtälja. Det visade sig att 90 procent av meddelandena innehöll önskemål om ett omhändertagande av de omkomna. Tala om desinformation.
Estonia var ett civilt fartyg som gick i linjetrafik mellan Tallinn och Stockholm. När det förliser är det konstigt att militären är så kolossalt intresserad av händelsen. Man tvingas tro att det finns militära intressen i katastrofen. Varför skulle annars MUST (den svenska militära underrättelsetjänsten) och det svenska försvarsdepartementet in och hantera ärendet och skapa en omfattande lagstiftning omkring händelsen och vraket? Det naturliga vid sådana här händelser är att följa internationell lag med sjöförklaring och så vidare. För övrigt var Estonia ett estniskt fartyg och borde hanteras av estnisk lagstiftning.
Elisabeth Backteman, statssekreterare hos Mikael Damberg, inrikesministern, har så sent som 9 december 2020 sagt att regeringen litar helt på haverikommissionen (JAIC) när det gäller slutsatserna om Estoniakatastrofen. Det är inte många experter på modern sjöfart som skulle instämma i det.
Att kolla upp hårda och döda ting i jämförelse med att intervjua levande människor är en väsentlig skillnad. Fartygets hårda skal ligger där det ligger. Människor har ett tidsbegränsat minne för detaljer. Alltså borde haverikommissionen i första hand ha intervjuat alla överlevande med färska intryck innan man tog sig an fartyget. Inte bara överlevande besättningsmedlemmar.
Så här skulle man kunna fortsätta att räkna upp det ena efter det andra. Uppenbarligen för att visa på så många konstigheter att det rimligtvis krävs en ny ordentlig utredning om denna för våra förhållanden gigantiska katastrof. När man ändå är på gång så är det, tycker jag, inte bara fråga om att utreda de två upptäckta hålen utan det gäller även frågorna omkring. Till exempel MUST:s roll, militärfordonen, sjunkförloppet, frånvaron av sjöförklaring, förfalskning av protokoll och desinformationen för att ta några exempel.