Synen på människor med funktionsvariationer har inte varit särskilt god under stora delar av historien. Perioden mellan sent 1800-tal och framåt 1940-talet kännetecknades å ena sidan av olika progressiva idéer, men även av rasbiologi och socialdarwinism. Föga kunde dessa människor ana att en proposition drygt 50 år senare skulle föreslås av den dåvarande borgerliga regeringen, och den 1 januari 1994 infördes LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ett utvecklande av den tidigare Omsorgslagen skulle ge personer med omfattande funktionsnedsättningar rätten att få personlig assistans. Bärande principer i lagen är att säkerhetsställa den enskildes självbestämmande och möjligheter att leva som andra.
En annan central del i lagen är att den enskilde själv väljer hur det ska utföras, och vem som ska vara arbetsgivare åt assistenterna. I praktiken blir situationen dock en annan då personer med assistansbehov som inte överstiger 20 timmars grundläggande behov per vecka får denna hjälp via kommunen. I Heby kommun ligger timersättningen på 292 kronor och i Uppsala kommun 282 kronor. Detta leder inte sällan till att valfriheten sätts ur spel då kommunernas timersättning är så pass mycket lägre än den statliga timersättningen som nu 2022 ligger på 319,70 kronor. Genom vad som bara kan ses som en teknikalitet går en grupp brukare miste om den möjlighet till egenkontroll som det rimligtvis var lagstiftarens idé om att de skulle ha.
Ett arbete som personlig assistent är krävande då man i regel arbetar med många olika typer av människor, men också många olika funktionsnedsättningar. Assistenten arbetar nära sin brukare och ofta helt ensam. För detta krävs en hög kompetens och en bred allsidig kunskap kring vårdyrket. Fortlöpande utbildningar bör ges genom hela anställningen i syfte att ge trygghet till både assistenten och brukaren.
Det är ingen hemlighet att LSS drabbats av tilltagande problem på senare år, inte minst ett ständigt ökande antal härvor kring alltmer raffinerat fusk med assistansersättningar. Sverigedemokraterna har som bekant intagit en hård linje när det gäller vikten av att kraftfullt stävja sådant missbruk av den generella välfärden. Den svenska modellen kan bara äga bestånd så länge folk uppfattar att de som behöver hjälp får den, men att den som inte har behov av hjälp avhåller sig från att överutnyttja systemen.
Förekomsten av fusk får dock inte bli ett argument för att skära så mycket att de funktionshindrade som faktiskt har behov av stöd hamnar i kläm.
Att som person med funktionsnedsättning se på när yrkeskategorin personlig assistent ständigt blir bortprioriterad och allt lägre i status, är ett starkt hot mot vår möjlighet att leva som andra och att vara en del av samhället. Inte enbart genom en tillfredställande vardag, men också sett utifrån hälso- och säkerhetsaspekten.
Vi måste även ha i åtanke att inflationen påverkar den personliga assistansen. Timschablonen har varit underfinansierad i många år. Staten har bestämt att vi bara ska få 1,5 procent ökning i år (igen), en nivå som den nu sittande regeringen anser att ersättningen ska ligga på flera år till. Löntagare vill med all rätt bli kompenserade när inflationen urholkar pengars värde, något assistansanordnare emellertid inte har utrymme för. Redan utan inflationen är situationen ohållbar med tanke på skenande energi- och bränslepriser. Alla assistansberättigade bor inte i direkt anslutning till kollektivtrafik i Uppland, och har varierande arbetstider så ofta att regeringens tänk på samåkning blir direkt löjeväckande.
Staten tillika Uppsala och Heby kommun måste förstå att schablonersättningen inte räcker till. Den rådande situationen är långsiktigt ohållbar och det brådskar med åtgärder. Beröva inte de med störst hjälpbehov rätten och möjligheten att leva som alla andra