Möjligheterna att få ett fungerande europeiskt asylsystem på plats innan mandatperioden är över är snart uttömda.
När EU:s stats- och regeringschefer på torsdag samlas för ännu ett toppmöte i Bryssel står migrationsfrågan högst på agendan.
Förhandlingarna förväntas pågå långt inpå natten, men det är det värt om de äntligen kan uppnå en gemensam förhandlingsposition, så att Europaparlamentet och Ministerrådet kan börja förhandlingsarbetet för en gemensam europeisk asylpolitik. Det är dags för Europeiska rådet att leverera.
Sedan EU:s asylsystem kollapsade 2015 i och med den stora flyktingvågen har spänningarna mellan medlemsländerna vuxit. Schengensamarbetet har satts på undantag i sex länder, däribland Sverige, som infört gränskontroller.
Parallellt med detta har EU:s medlemsländer bedrivit en kapplöpning mot botten vad gäller villkoren för asylsökande i Europa, allt i avsikt att förmå flyktingarna att söka sig till andra länder, bara inte det egna.
På senare tid har spänningarna mellan medlemsländerna trappats upp ytterligare. I förra veckan vägrade Italiens nytillträdda främlingsfientliga regering, tillsammans med Malta, låta räddningsfartyget Aquarius, med 629 migranter ombord, stiga i land. Efter en vecka förbarmade sig Spaniens regering över migranterna. Samtidigt presenterade bland annat Danmarks och Österrikes regeringsföreträdare förslag om att EU bör etablera flyktingläger i tredje land. Lösningar som dessa kan tyckas goda i teorin, men saknar verklighetsförankring.
Under årtionden har flera länder, däribland Sverige, förgäves försökt förmå länder som Marocko att ta tillbaka egna medborgare som utan asylskäl befunnit sig i EU.
Helt orealistiskt tycks ett antal statsministrar nu tro att dessa länder ska gå med på att inte bara ta tillbaka dessa personer, utan också hundratusentals migranter från hela världen.
De rättsliga och praktiska problemen är också enorma. Vem ska ansvara för lägren? Vilken lagstiftning används och av vem? Vad händer med dem som får avslag? Får de som antas ha asylskäl komma till EU och hur ska dessa prövas? Sannolikt skulle bara existensen av dessa läger drivahundratusentals personer dit för att söka asyl i EU utan att tvingas förlita sig på människosmugglare.
Vi riskerar just nu att fördröja realistiska, verkningsfulla lösningar under lång tid genom att fokusera på orealistiska konstruktioner i stället för att arbeta för verkliga lösningar. För mig, tillsammans med en överväldigande majoritet av Europaparlamentet, är det uppenbart att det enda sättet att bryta denna negativa utveckling är att EU:s regeringschefer ger upp de fåfänga försöken att nå enhällighet i Ministerrådet, och i stället driver fram en omröstning där man får rösta ned Ungern, Polen och övriga länder som aldrig har velat se någon lösning på frågan och gjort sitt yttersta för att förhindra en framväxt av en gemensam asylpolitik i EU.
Som Europaparlamentets ansvariga för revideringen av Dublinförordningen lyckades jag efter utomordentligt långa och svåra förhandlingar ena Europaparlamentet och anta en förhandlingsposition som mer än två tredjedelar av ledamöterna ställer sig bakom och detta mandat fick jag redan i slutet av 2017.
Europaparlamentets förslag till ett nytt asylsystem skulle skapa ordning och reda i det i dag havererade europeiska asylsystemet.
Det bygger på en genuin kompromiss som säkerställer att alla länder i EU tar ansvar för att korrekt registrera asylsökande och att fördela dessa rättvist mellan sig. Det håller rättsligt, har stöd av Europaparlamentariker från 118 nationella partier från samtliga 28 medlemsländer och omfattar alla stora partigrupper utom extremhögern. Förslaget har prisats av såväl akademiker som civilsamhällets representanter just för att det tillhandahåller varaktiga och realistiska lösningar på den kaotiska situation som nu råder.
Det är uppenbart att Europaparlamentet just nu axlar det ansvar och det ledarskap som behövs så väl just nu, när ministrar och Europas så kallade ledare har abdikerat från sitt ansvar och i desperation slänger ur sig det ena ogenomtänkta förslaget efter det andra.
Att ge upp för ledare som Ungerns Viktor Orbán, vilket alldeles för många stats- och regeringschefer har gjort under senare tid i sin strävan att fatta enhälliga beslut i Ministerrådet, har försatt oss i denna kris och hotar nu Schengensamarbetet, sammanhållningen i Europa och ytterst respekten för våra europeiska gemensamma grundläggande värden.
De goda krafterna i Ministerrådet har försökt kompromissa, sträcka ut händer och försökt hitta vägar framåt, men de har dessvärre fram till dags datobemötts av kalla handen och förnedring.
Nu är hög tid att sluta ge vika för extremisterna och en gång för alla enas om att rösta emot de statschefer som inte vill hitta en gemensam lösning. Det europeiska projektet riskerar annars att vittra sönder inifrån.